/ Allmänt / Familjeliv / Min Sebastian /

Back in Business

Lördag och en fanastiskt härlig höstdag står för dörren. 
Det passar sig faktiskt ganska bra då hela familjen nu är på fötter igen. "Back in business" skulle man kunna säga. Jag är frisk. Wintra är vart bra igen innan det ens hann bryta ut.
Har starka misstankar om att hon bara var lite "vara hemma med mamma och mysa sjuk"?! ;) ;)
 
 
Igår var vi i stallet som alltid på fredagskvällarna. Och det stod hoppning på schemat.
 
Guuud så duktig hon har blivit. Jag tror inte man kan vara mycket stoltare än vad är över denna lilla "Sockerbit"?! Hon går verkligen från klarhet till klarhet, som man brukar säga... Hehe
 
 
Nu tänkte jag åka till blommsterlandet för att inhandla diverse saker för ett arrangemang jag ska göra sedan. Till vad? Det tänkte jag visa er sedan (imorgon, förhoppningsvis). ;)
 
 
En underbar lördag önskar jag er alla!
Passa på å njut av dagen så mycket ni bara kan, så hörs vi lite senare...
 
Puss ❤️
 
 
För er som orkar läsa mer, så kommer det här...
Redan dagen efter själva begravningsceremonin skulle vi ha jordfästning.
Denna dag var det bara familjen och de allra närmasta från oss/vår sida av familjen som var med.
Det var nog det absolut värsta jag varit med om i mitt liv efter det att vi förlorat vår ÄLSKADE Sebastian.
 
Vi skulle samlas uppe vid krematoriet, på Norra kyrkogården. 
Sedan skulle vi prommenera i ett följe bakom kistan/kistbärarna/kistvagnen på väg bort mot den gravplats som vi hade valt ut. Där skulle vi ha ännu en liten ceremoni när kistan skulle jordfästas/hissas ner i graven. Prästen läste ur bibeln, lade mull på kistan och sedan så fick vi familj och vänner som var på plats lägga på våra blommor som vi hade med oss till Sebastian.
 
Det fanns ju flera orsaker till varför jag redan från början inte alls hade velat haft graven just där, på Norra Kyrkogården. 
Dels så var det ju det faktum att Sebbe är född och uppvuxen på Söder i Örebro. Han har gått på dagis och skola här.
Han har alla sina vänner här. ch jag hade ju gärna sett att de skulle ha möjligheten att enkelt och smidigt kunna ta sig till- och besöka Sebbe så ofta de ville och hade lut till det. Då hade ju Almby Kyrkogård varit det absolut mest passande i alla avseenden, ur alla aspekter ovan så är det för mig fortfarande solklart att vi borde valt just Almby.
Vi bor fortfranade kvar på Söder, i den lägenhet vi bodde under Sebastians 10 sista år. 
 
Som sagt, jag skulle stått på mig mer på den punkten. Det känns ju iallafall så här i efterhand som om det faktiskt är det som verkligen spelar roll i det långa loppet. Som spelar roll nu när graven är det ända vi har kvar... 
 
Dels så har vi egentligen ingen anknytning till Norra Kyrkogården, inte på samma sätt som vi har till Almby.
På Almby Kyrkogår har vi en släktgrav sedan generationer. En jätte fin grav, placerad precis på första raden direkt till vänster när man gått ner för tapporna framför kyrkan.
Där ligger ju min mamma begravd, min farmor och min farfar, liksom gammelfarmor och gammelfarfar begravda. 
Och vi hade ju pratat om det åtskilliga gånger, bla när vi var och besökte graven att här skulle vi också vila tillsammans en dag.
Det var ju Sebastians egen önskan.
 
Dock har vi ett par släktingar, flera generationer före Sebbe som är begravda på Norra Kyrkogården. (Så en viss anknytning har vi väl, men jag tror aldrig att Sebastian själv en varit med och besökt den graven)?!
Det är min mormors pappa som gick bort låååångt innan jag föddes och min mormors mamma (alltså min gammelmormor och gammelmorfar) som ligger begravda där. Min gammelmormor gick bort när Sebastian var bebis. Jag är uppväxt med henne nära, men inte Sebastian.
 
Jag var väldigt mycket hos min mormor och morfar under min uppväxt. Och jag minns faktiskt flera tillfällen som vi var på Norra Kyrkogården för att då, på den tiden tända ljus för gammelmorfar.
Vi stannade ofta där på vägen till eller från sommarstugan ute i Tjugsta tex.
Jag minns säskillt hur min ena moster -Maria och jag alltid gick runt där på kyrkogården och tittade på alla gravar.
På den bortre delen av kyrkogården låg, vad vi kallade för "Barn Kyrkogården". Där fanns massor av gravar, rad efter rad. Det var både gammla gravar liksom nyare gravar. 
Åldrarna på barnen var väldigt varierande. Det som dock slog mig mest när vi gick där, varje gång det var hur missköta och bortglömda många av gravarna var på just den här delen av kyrkogården. 
Det är något som verkligen etsat sig fast i mig. 
 
Jag minns att jag ofta tänkte på alla dem som låg där, på deras föräldrar, allt de fått gå igenom. Men jag minns också att jag tänkte på alla de bortglömda gravarna. Vad hade hänt? Hur kunde någon bara glömma bort sitt lilla barn???
 
Efter det så har Norra Kyrkogården alltid haft en negativ och oerhört sorglig klang hos mig. Jag blir på något sätt illa till mods vid blotta tanken.
 
Att jag nu får leva resten av mitt liv utan min son är något jag aldrig kommer att förlika mig med. 
 
Att jag dessutom skall leva med att jag inte stod på mig vad det gäller vart Sebastian skull begravas så får jag dessutom leva med att Min Fina, Älskade, Underbara Sebbe. Min son. Och Norra Kyrkogården nu och föralltid kommer att vara förknippade med varandra. 
Det är, för mig helt fruktansvärt!
 
 
 
 
 
 
ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR DIG!!! ❤️❤️❤️
NU och FÖR ALLTID!!! ❤️​❤️​❤️
Kommentarer (0)
Aktiviteter / Barn / Familj / Hästar / Höst / Jordfästning / Jordfästningen / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Wintra
/ Allmänt / Barn / Familj / Min Sebastian /

Begravningsceremonin

 
Äntligen är jag på bättringsvägen. Och det känns ju underbart, måste jag säga.
Så länge som jag varit dålig nu. Det bokstavligt talat kliar i hela kroppen på mig, nu vill jag bara tillbaka till jobbet igen. Jag har ju samlat på mig sååå mycket energi så nu kommer det att hända grejer. Tänk vad det kommer att gå undan. 
Jag har ju försökt att läsa så mycket jag kunnat och så har jag legat och funderat och spånat på nya idéer och ändringar som jag vill att vi skall testa. Sjukt spännande kommer det att bli iallafall.
 
Dessvärre har en liten "Socker" blivit sjuk istället. Hon är super förkyld och har ont i halsen. Ingen direkt feber ännu, men det var ingenting att tveka på, hon ficka stanna hemma idag. Vi tänkte att det är nog bättre att ta det säkra före det osäkra. Och hon sa ju själv att hon kände sig hängig. Då är det ju trots allt bättre att hålla sig inne och försöka vila så mycket det bara går. Hoppas nu bara att hon slipper blåsorna.  
Lilla hjärtat, hon ligger nerbäddad i soffan och kollar Barnkanalen på sin padda. ❤️
 
Jag har tait in datorn i vardagsrummet och satt mig bredvid Wintra i soffan för att försöka komma igång lite grann. Jag tänkte att jag skulle börja med att skissa ner alla fantastiska idéer jag fick så att jag har det nerskrivet och sedan försöka se hur vi skulle kunna implementera dessa i verksamheten.
 
Sen ska jag laga lite mat till sjuklingen... ❤️
 
 
Önskar er en toppen torsdag i det helt otroligt vackra höstvädret!
 
Vi hörs lite senare...
 
Puss ❤️
 
 
Och för er som orkar så har jag som vanligt skrivit ännu lite mer...
 
Vi la snabbt till rätta de arrangemang och buketter vi gjort, vid kistan. Sebastians skateboard hans kanin -"Stampe" som han haft sedan han var liten (och fortfarande har kvar) och hans diplom från "Gnagisklubben" la jag tillsammans vid blommorna.
 
Framför kistan stod en fotografi av min Fina pojke. Jag mötte hans lekfulla blick och hans underbara, spontana leende. I samma sekund slog det mig vart jag var och vad jag skulle göra. Det knep till i hjärtat på mig, något så fruktansvärt. Åhhhhhhhhhhh
Ville bara skrika men det gick väl inte för sig?
 
Jag skyndade bort och slog mig ner på bänkraden längstfram på höger sida. Där satt redan Stefan, Wintra, Sebbes kompis och en vännina till mig.
Jag återgick till mitt robotlika tillstånd igen, stålsatte mig. Det började nu bli mer än regel än ett undantag.
 
Begravningscermonin gick ändå över förväntan bra. Den var otrolikt vacker och oerhört känslosam.
Jag lyckades ta mig upp och läsa min dikt för Sebastian (och för hela försammlingen).
Jag klarade av att gå fram till kistan och lägga på min hand bukett. Det låter säkert jätte konstigt, men jag bara gjorde. Försökte att tränga bort alla tankar och känslor. Klarade inte av att inse att det är var vårat farväl.
Allt jag egentligen ville var att åka hem. Åka hem och vänta på att Sebbe skulle komma. Kanke ville jag till och med gå ut för att ringa honom och be honom komma och hämta upp mig.
Men jag vägrade acceptera att min son låg i den vita kistan och det var nu vi skulle ta "ett sista farväl". Aldrig!
 
Istället för att gå och sätta mig igen ställde jag mig framför kistan och kramade om alla som var påväg upp till Sebastian. Jag tackade dem för deras deltagande och bjöd samtidigt in dem till kaffet i Församlinshemmet, som skulle vara direkt efteråt.
 
Det var så mycket folk som var där, trots att vi inte fått skriva som vi önskat i annonsen. Men jag minns att det gjorde mig så oerhört lycklig mitt i all denna sorg. Att alla de som var här dom hade kommit hit förr Sebastians skull. Min Älskade, Fina, Underbara lilla Bebban han hade gjort sånt avtryck hos alla dessa männinskor. Det värmde mitt mamma hjärta, kan jag säga.
 
Det var barndomsvänner till Sebastian, lärare som han hade haft på högstadiet, barndomsvänner till mig tillsammans med sina barn som vuxit upp tillsammans med Sebastian. Mostrar, morbröder och kusiner, mina mostrar, mina kusiner, kusinbarn, gammelmormor och gammelmorfar, min Älskade Pappa Tomas och mina syskon. Och många, många fler.
 
Men det fanns också de som inte var där, några saknade, andra inte. 
Det gjorde ont. Och gör fortfarande väldigt ont när jag tänker på det. Framförallt när det gäller vissa av de som inte kom. Folk man levt med, som i familjekonstellationer i över 12-15år. Om dom nu valde att inte komma för att straffa mig, det vet jag inte? 
Men jag blir så ledsen för Sebbes skull när jag tänker på att folk som jag trott varit en del av oss, och som jag trott att Sebbe och jag var en del av. Människor som betytt något för oss, vad har Sebbe betytt för dem?
 
Inte en blomma. Inte en hälsning. Ingenting? En handling säger mer än 1000 ord!
 
Accepterar man inte mina barn, BÅDA mina barn? -Då vill jag inte ha någonting mer med dig att göra. Så känner jag. Vägen till mitt hjärta (till min kärlek och min respekt) går via mina barn...
 
När alla gäster började gå ner mot församlingshemmet plockade jag med mig Sebastians skatebord, hans diplom och så "Stampe". Sen sprang jag ner för att öppna.
Allt var ju redan klart, då vi dukat och förberett allting redan. Kvällen innan gjorde vi ordning alla bakelser och preppade kaffebryggarna som vi sedan slagit på direkt när vi hämtade blommorna där, precis innan cermonin.
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)
Barn / Begravningen / Begravningsceremonin / Familj / Förkyld / Hejdå / Influensa / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Wintra
/ Allmänt / Barn / Min Sebastian /

Höstblåsor

Godmorgon!
Nu, äntligen vet jag varför denna förkyling varit så segdragen. Varför febern inte ger sig osv. Jag har fått "Höstblåsor". Ja, det är sant.
 
 
Jag bestämmde mig ju för att försöka mota bort sjukdommen och köra på igår, men hur mycket jag än försöke så gick det inte. Jag vart helt utmattad bara vid själva tanken att försöka trotsa kroppens signaler. Så jag gav helt enkelt efter och la mig och sov istället.
 
Febern gick upp och ner under, i stort sätt hela dagen igår. Liksom inatt och nu på morgonen. Det jobbiga är att det inte är så direkt hög feber, bara 1-1,5 grader. Känns liksom om det aldrig bryter ut ordentigt utan bara ligger där i bakhåll och pyr.
Sen jag har blåsor i hela munnen. Känner mig undefär som om jag befinner mig i något sombie liknande tillstånd.
Finns väl inte så mycket annat att göra än att fortsätta vila tills orken kommer tillbaka och febern går ner...
 
Nu när "Sockerbiten" är lämnad på skolan och min Älskade man på väg till jobbet så får jag väl krypa ner i sängen igen och hålla tummarna för att det vänder snart!
 
 
 
Alltså, den här tjejen hon gör mitt liv underbart varje dag! Alltid! ​❤️
 
 
Önskar er alla en fantastik tisdag, så hörs vi lite senare! 
 
Puss ❤️
 
 
 
Och för er som orkar höra (läsa) mer, så fortsätter vi;... 
Stefan och Sebastians kompis fick med mig in i bilen och nu ar vi på väg till kyrkan, trots allt...
 
När vi kom fram fick Stefan först släppa av oss, mig och kompisen så att vi kunde skynda oss till församlingshemmet och möta upp min syster. Under tiden som Stefan och Wintra parkering.
 
I samma ögonblick som låste upp dörren till församlingshemmet för att hämta blommorna så börjar kyrklockorna ringa in för begravning.
 
Stefan och Wintra kommer springandes och ytterligare ett par vänner anländer för att hjälpa till.
Tillsamans fäster banden med "De sista älsningarna" på respektive bukett/arrangemang.
 
Vi hade inte fått det bredast bandet som vi beställt för ändamålet. Det bredaste utav dem vi hade var nästan bara hälften så bred som den bredd vi beställt.
Men nu fanns det som sagt ingen mer tid, nu fick vi göra det bästa av det vi hade.
Det viktigaste för mig var känslan av att vi bundit allting själva. En gåva från oss till Sebastian. Samt att vi själva skrivit "de sista hälsningarna" på banden. Även om bredden var mindre än vanligt. Så var ändå detta mer personligt än "vanligt". 
Det var det absolut minsta jag kunde göra för min son. För min Fina, Underbara, Älskade Sebasian.
Men samtidigt också på något sätt det sista jag någonsin skulle kunna göra för honom, till honom.
 
Medan kyrkklockorna fortfarande ringer skyndar vi oss upp till kyrkan och fram till kistan för att placera ut alltsammans. Nu är jag som radiostyrd igen. Jag kunde inte tänka, kunde inte ta in, ville inte förstå vad vi egentligen var där för. Det gick ändock inte att fatta att i den vit, tysta, kalla, livlösa kista, i den låg mn son. Alltså, det är så surrealistiskt så jag kan nog aldrig förklara- eller med ord berskriva hur fruktansvärt det var. Vilken prekär situation.
 
Jag noterar att de allara flesta redan hunnit in och slagit sig ner på bänkraderna.
Jag går fram till kistan och får börja flytta om, då praktiskt taget hela kist locket redan var belamrat/deckorerat med diverse blommor, ljus mm. Vi hade ju trots allt gemensamt kommit överrens om att vi skull få deckorera varisin sida om kistan samt halva kistan vardera.
 
På kistan ställde jag en stor vit nalle. Nallen hade ett rött sidnband om halsen, knutet till en rosett. Över hela bandet stod texten; "I Love you".
Den fina nallen hade Wintra gett sin storebror.
Framför nallen/i nallens knä la jag en vit fjäderkrans och i kransen la jag ned Sebastians påskägg, fyllt med hans favoritgodis. Kolaflaskor, sura nappar, sura bubbelflaskor, vingummi, kexchoklad, etc.
 
Det hade ju precis varit påskafton. Och liksom alltid så köpte jag 2st påskägg med mina barns favoritgodis. Jag ritade 2st skattkartor (från påskharen) Och la dem bredvid barnens sängar.
 
På påskaftomnsmorgonen så har Sebastian alltid hjälpt Wintra att följa sin karta och hitta sitt ägg. Vid det här laget kunde han alla min gömställen, han förstod sig på alla pilar, tecken och kryss på mina egenhändigt ritade kartor. Ja, han hade precis fyllt 18år. Men mina barn är mina barn och så länge de bor hemma så får de stå ut med mammas tokigheter, har jag alltid tänkt.
 
Denna påskaftonsmorgon fanns det dock ingen storebror där som kunde hjälpa Wintra. Hennes Älskade, Underbara storebror. Hennes stora idol och förebild. Hennes allt. Våran Sebbe fanns inte längre här och kunde hjälpa henne nu. 
Istället hjälptes vi åt, Wintra och jag. Först letade vi efter hennes ägg. Sen gick vi in till Sebastian och hämtade hans karta. Och så letade vi på även hans ägg.
 
Jag förklarade för Wintra att Sebastian skulle få med sig det till himmlen. Att vi skulle lämna det på kistan och att prästen sedan skulle lägga in det till honom efter begravningen så att han skulle få det med sig.
Det var då Wintra sa att; "Då vill jag att han skall få den här nallen med sig också. Så han inte glömmer att jag älskar honom"...
 
 
 
Kommentarer (0)
Barn / Familj / Höstblåsor / Influensa / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Wintra