/ Allmänt / Fredagen / IVA / Sebastian / Sebbe /

Om blickar kunde döda...

Vilken fantastisk lördag vi fick trots att gårdagen inte såg så där vidare ut. Dagen här hemma började med frukost framför Tv 4s Nyhetsmorgon. Efter det så var det dags för terminens första kalas för Wintra.
Stefan har jobbat hela dan för att hinna klart med den lägenhet han håller på i just nu. För att hålla deadline.
 
Nu tänkte jag straxt börja med maten så den är klar till han kommer hem och Wintra kommer in igen efter att ha varit ute och lekt en stund här på gården.
 
Hoppas att ni också har haft en lugn och härlig lördag så här långt!
 
 
Men först tänkte jag åter ta er tillbaka till sjukhuset och avdelningen IVA. För tro mig, det blir verkligen bara värre och värre... 
 

Tiden gick och snart skall de tvätta honom, byta vissa slangar, kateter, mm. Vi ombeds därför lämna rummet en stund.

Samtidigt så beslutar sig min kollega för att lämna oss själva, hon ville låta oss få vara där med Sebastian i väntan på att han skulle vakna. När hon åker så erbjuder hon även Sebastians kompis flickvän att skjutsa hem henne, vilket hon också gör.

Kvar är alltså jag och Sebastians kompis.

 

När vi kommer ut till väntrummet igen sitter där inte bara farbrodern utan även farmodern och hennes sambo, farfadern och hans sambo, Sebastians andra farbror samt även Sebbes före detta flickvän. En tjej som han brutit upp med ca 2 veckor tidigare efter ett otroligt turbulent och destruktivt förhållande.

 

Att de var så mycket folk där just då gjorde bara allting ännu värre. Det känndes på något sätt otroligt förrvirrande, jobbigt, påträngande. Sebastian levde, men han låg ju fortfarande och sov. Han hade inte vaknat ännu. Varför var då alla dessa människor där nu?

 

Att dessutom den före detta flickvännen satt där var ytterligare ett slag under bältet.

När hon först hade anlänt till sjukhuset och stod vid entrén till avdelningen så hade vi blivit tillfrågade, hurvida hon var välkommen in eller ej. Både farbrodern (den ena av Sebastians två farbröder, han som var först på plats) och jag hade helt oberoende och ovetandes om varandras svar, sagt till sköterskorna att hon inte var välkommen in. Och det var just av den enkla anledningen att de inte längre var ett par. De var inte tillsammans och hon hade ingenting där att göra.

 

Sebastian och jag hade en oerhört nära och bra relation. Han berättade och delade allt med mig. Likså var hans ena farbror en person som Sebastian stod mycket nära och såg upp till. Därför utgår jag ifrån att Sebastian hade berättat ungefär samma saker för farbrordern som för mig om sin före detta flickvän, om varför det tagit slut och om vad han tyckte och tänkte om deras tidigare relation och om henne som person nu, när han fått distans till- och perspektiv på det.

Med tanke på att även farbrodern nekat den före detta flickvännen tillträde till avdelningen så förutsätter jag att så var fallet.

 

Det hon hade gjort hittills är nog mer än de flest skulle acceptera. Dock skulle det snart visa sig att de tidigare gärningarna bara var början på det helvete hon senare skulle utsätta oss för. Bara en försmak på vad en mycket otrygg och labil person är kapabel till. Utan några som helst skruppler, sympati eller medkänsla för de hon skadar. Eller för vilka konsekvenser hennes handlande får för de som kommer i hennes väg.

 

Att min man, Stefan inte var där nere berodde dels på att han var tvungen att stanna hemma med vår dotter. Sebastians lillasyster Wintra som bara 2 veckor tidigare fyllt 5 år. Dels var Stefan själv jätte sjuk efter att ha jobbat och slittit under flera veckor med en kraftig försylning så hade han dragit på sig en lunginflammation som snart skulle visa sig vara betydligt värre än vad vi någonsin kunnat ana.

När jag lämnat honom hemma vid lunch för att åka till lägenheten där Sebastian då befann sig, direkt efter att kompisen ringt mig. Så var Stefan så sjuk att han var sängliggandes, han hade knutit ett band över bröstet då det smärtade något fruktansvärt. Och hade dessutom haft närmare 40graders feber under de sista dygnet.

Jag hade under både onsdagen och torsdag förmiddag, vid flertalet tillfällen påtalat att han var tvungen att åka in till akuten. Att jag ville köra ner honom, men han vägrade.

 

 

 

Det var en väldigt tryckt stämmning i väntrummet. Blickar, pikar och elaka kommentarer riktade mot mig och Sebastians vän kom med jämna mellanrum från flera av de som satt där, mesta dels från Sebastians farmors sambo. Tillslut så valde vi att gå ut och sätta oss i korridoren och vänta istället. Något som dessvärre inte var så populärt hos personalen som senare skulle ge oss nyckeln till ett sk ”annhörigrum”, en våning upp.

 

Klockan tickade på och snart var även Sebastians far där i sällskap med hans före detta sambo, en kvinna han levt tillsammans med under de sista 4-5 åren. Men som han nu, precis innan olyckan separerat ifrån.

 

Eftersom att vi inte kunde sitta inne hos Sebastian allihopa samtidigt, fick vi helt enkelt turas om. Vi gick in i omgångar, en stund i taget.

Vi pendlade mellan det annhörigrum vi nu fått nyckeln till och IVA, avdelningen där Sebastian låg.

Vid 03-04 tiden på morgonen befann vi oss uppe i annhörigrummet då det plötsligt ringer på den fasta telefon som fanns där inne.

Jag lyfter luren och svarar, iandra änden hör jag en annan kollega till mig. En manling sådan. Berätta att han är hemma hos oss efter att Stefan under natten ringt honom och bett honom komma över då han trodde att han höl på att avlida av sina smärtor.

 

Min manliga kollega bodde då rakt över gatan från oss, han och hans sambo har 2 barn som, vid tidpunkten för detta gick på samma dagis som Wintra. En tjej och en kille. Tjejen var och är dessutom bästa kompis med Wintra. Och vi hadde umgåtts en hel del under sista tiden.

 

När min manliga kollega ringer mig så berättar han att Stefan är jätte dålig. Vidare berättar han att han tänker stanna där (hemma hos oss) tills dagis öppnar kl 06.00, lämna Wintra på dagis åt oss för att sedan köra ner Stefan till akuten. Vi bestämmer att han skall ringa mig igen så fort de anlänt till sjukhuset så jag vet vad som händer med Stefan och vart han kommer att tas om hand.

 

Någon gång runt sju ringer han igen och berättar att de kommit in via akuten och att Stefan nu är på väg upp till IVA. Till samma avdelning som Sebastian vårdas på.

Stefan hade efter att ha dragit på sig en lunginflamation fått vätska i lungsäcken, blodförgiftning, mm. De hade också fått den informationen att om han inte kommit in till akuten när han väl kom in så hade detta sluta mycket illa.

 

Väl uppe på IVA så är han på väg att köras in i samma sal som den där min lilla Sebastian ligger. Dock var det någon läkare eller annan personal som i sista sekund upptäckte misstaget, att de höll på att köra in honom till samma sal där styvsonen vårdades. Vilket naturligtvis inte bedömdes vara lämpligt för någon av alla inblandade, familj, anhöriga, osv.

De lyckas ändra om och Stefan körs istället in i rummet tvärs emot Sebbe.

 

Det här var ingenting jag visste då, utan något jag fick reda på först senare...

 

Kunde det verkligen bli värre än så här???

 

Hela vår underbara familj fångade på bild. Här står vi utanför ingången till High Chaparall sommaren 2011.
Sebastian var 13, skulle fylla 14 i december samma år och Wintra var drygt 6 månader.
 
Sebbe och Wintra på Wintras Dansavslutning i December-2015. kavajen och skorna har min Älskade lilla pojke på sig nu i himmlen... <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
 
Wintra, vår ljuspunkt i allt detta mörker. utan henne vet jag inte hur vi hade orkat vidare efter allt det fruktansvärda som drabbat oss och hela vår familj. Älskar dig och din bror till månen och tillbaka, nu och för alltid!!! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
 
Min Älskade man, Stefan. Wintras pappa och Sebastians styvfar sedan 12 år tillbaka. Utan dig är känner jag mig halv! <3 <3 <3 
 

 

 
Kommentarer (2)
Fredagen / IVA / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Sjukhuset
/ Allmänt / IVA / Sebastian / Sebbe / Torsdagen /

"Det är kört, det är kört"...

Vilken dag, regnet bara vräker ner. Det är precis som om hela himmlen har öpppnat sig och nu får vi igen för alla de fina dagarna vi hade under i stort sett hela juli...

Känns skönt att det är fredag idag i alla fall då kan man om bara några timmar stänga in sig hemma. Mysa ner sig i soffan med myskläder, tända ljus, filtar och sträck kolla serier eller film på netflix, Cmore eller vad man nu föredrar.

Är det någon som har tips på nån bra serie så tas det tacksamt emot då jag behöver lite insperation där!

Jag önskar alla en toppen kväll oavsett hur och var ni väljer att spendera den!

Men innan ni båbörjar ert fredags mys så kommer här en liten uppdatering om min Finaste Sebbe och vad som hände efter att vi slusats vidare från rummet bakom akuten...

 

Väl uppe på IVA möts vi upp utav Sebastians farbror. Han hade blivit uppringd utav Sebastians far och hunnit in till sjukhuset och upp till avdelningen under tiden som vi jag slussades från ambulansintaget, ut till det första rummet där jag mötte upp de andra och sedan vidare upp dit där vi nu stod.

 

Sebastians farbror var även han i chock, han gick runt i cirklar, satte sig ner i en fotölj i det väntrum vi nu befann oss i. Han skakade frenetiskt på huvudet medans tårarna rullade ner för hans kinder. -”Det är kört”, hör jag honom säga ”det är kört”.

Dom där orden ekar fortfarande i huvudet på mig. Om jag bara sluter mina ögon när jag sitter ensam eller i en tyst miljö så kan jag tydligt höra honom säga det, om och om igen; ”Det är kört, det är kört, det är kört”...

 

Men då förstod jag inte, jag kunde absolut inte ta in vad han sa. Sköterskan hade ju, bara några minuter tidigare sagt att de fått liv i honom.

 

Nu kunde jag inte bärga mig längre, nu ville jag in till mitt barn. Nu ville jag träffa Sebastian, krama om honom, pussa på honom och bara få vara nära honom. Med honom, vid hanssida hela vägen till det att han vaknade upp igen.,

 

Vi visades in irummet där Sebastian låg. Han låg där i sjukhussängen, uppkopplad till en mängd olika maskiner och apparater, med sladdar och slangar över allt.

Men nu, för första gången under de traumatiska och otroligt omtumlande timmarna som nu passerat sedan jag först kom till lägenheten, så såg det faktiskt ut som han sov. Han sov och han andades.

 

Han andades i den bemärkelsen att bröstkorgen lyfte sig vid varje andetag och slangen från munnen vibrerade och lät vid varje utandning.

Han andades naturligtvis inte på egen hand utan det var maskinerna som gjorde jobbet.

 

Trots allt detta så var det en enorm lycka att få gå fram till honom krama om honom, även om han inte kunde krama tillbaka. Puss på honom och slutligen få sätta sig ned alldeles intill honom och hålla honom i handen.

 

Det var en väldigt märklig känsla, så surealistiskt allting. Där låg han och såg ut som han sov, jag hörde hans andetag och jag såg på skärmen hur hans hjärta slog (även det visserligen med hjälp av alla apparater). Ändå var han alldeles iskall. Och jag minns att jag bad sköterskorna att lägga på honom ett värmetäcke. Ett täcke som man fyller med varm luft för att få upp temperaturen. De ordnade med det åt honom, men förklarade samtidigt att han hade jättehög feber så han fick heller inte bli för varm...

 

Exakt hur mycket klockan hunnit bli vid det här laget minns jag inte riktigt. Men jag skulle kunna tippa på att hon var någonstans mellan kl 14.30 och 15.00?!

 

Nästa sak grej jag jag väldigt tydligt minns från de första minutrarna vi spenderade inne i rummet, vid Sebastians sjukhussäng var även det något jag bad om. Eller snarare krävde?! Jag gjorde det väldigt klart för alla sköterskor, läkaren och prästen som befann sig där inne tillsammans med oss att; ”Vad som än händer så får ni ALDRIG stänga av dom här maskinerna! ALDRIG!!!”

 

Dom orden, den meningen, den vädjan eller dess betydelse kan väl knappast missförstås. Eller?

 

För vissa var det nog ändå så?! Något jag i och för sig ännu inte visste om just i denna stund. Och något jag i min vildase fantasi aldrig kunnat tänka mig att någon skulle säga/tycka/tänka eller vilja någonting annorlunda kring.

Jag menar att om man befinner sig i den situationen där en maskin, en apparat eller en knapp är avgörande för att en människa, ett barn skall kunna hållas vid liv och få fortsätta leva så är väl det absolut värsta som kan hända att någon stänger av eller kopplar bort dessa livsuppehållande åtgärder?!

 

Jag är inte gud, ingen annan människa jag känner heller. Det är inte vår sak att avgöra om någon skall få leva eller inte.

 

Att beordra en avstängning kan enligt min mening jämföras med att ta beslut om avlivning av sitt husdjur. Vilket även det är något jag starkt ifrågasätter.

 

 

Efter att sköterskorna och läkaren tagit uppgifter från Sebastians vän och dennes flickvän, gällande tidsförloppet, vad han hade intagit, hur och när saker och ting hadde hänt och hur Sebbe hade reagerat, när de hade förstått att allt inte stod rätt till, etc, etc.

Så frågar de om det finns fler annhöriga som de bör kontakta. Jag berättar då att jag redan ringt Sebastians far och att han är på väg. Jag ber dem också att kontakta Sebastians storebror Anton.

 

Någon annan kännde jag att det, i det här läget inte var väsentligt att kontakta då jag var så övertygad om att allt skulle gå bra. Han levde ju. De hade ju fått liv i honom.

 
Världens Finaste bröder! Sebastian och hans storebror Anton. De sitter och filurar lite på balkongen i väntan på att maten ska bli klar... Jag ÄLSKAR er så mycket så det kan ni aldrig förstå!!! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3  

 

Kommentarer (0)
IVA / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Sjukhuset / Torsdagen
/ Allmänt / Sebastian / Sebbe / Torsdagen /

De har fått liv i honom nu...

Inte heller ambulanspersonalen lyckades med de åtskilliga återupplivningsförsök de gjort och beslutar därför tillsut att ta Sebastian med sig in till sjukhuset för att fortsätta sitt arbete där.

Att de trots alla misslyckade försök ändå valde att ta med sig honom in för att fortsätta tror jag, mycket berodde på hans ring ålder.

 

Under tiden hade även min kollega hunnit ta sig till lägenheten, då hon ringt mig och undrat vart jag var eftersom vi skulle haft ett möte på kontoret kl 13.00, men jag dök ju aldrig upp...

 

Sebastian bars ut på bår från lägenheten, jag kunde inte ens titta.

De rullade in honom i den första ambulansen och körde iväg i ilfart. Jag vart ombedd att åka med i den efterföljande, andra ambulansen. Pga chocken jag befann mig i så fick jag under inga omständigheter köra in själv. Jag gjorde som jag vart tillsagd och hoppade in i ambulansen.

 

Min kollega tog hand om Sebastians kompis och hans flickvän. De åkte tillsammans med henne ner till sjukhuset där vi alla skulle mötas upp.

 

När min ambulans kör in vid ambulansintaget på USÖ så blir jag sittandes i ambulansen. Jag får inte gå in, jag får inte gå ut. Utan där skulle jag sitta till det att min ambulansman/chaufför visste hur det gått för Sebastian, om de lyckats få liv i honom eller ej. Utifrån detta skulla jag sedan få besked om vart jag skulle slussas vidare.

 

Väntan i ambulansen, i ambulansintaget var något utav det värsta jag upplevt. Där satt jag helt ensam, jag fick inte gå in till min kollega och Sebastians kompisar, utan jag fick sitta där stundtals ensam, stundtals med denna ambulanssjukvårdare som inte kännde. Och med vetskapen om varför jag satt där. Ovissheten om vad som försegick där inne. Skulle de komma ut och ge mig det absolut värsta besked en förälder kan tänka sig få? Eller skulle vi ha sådan tur att Sebastian fått en andra chans?

 

Under denna oerhört långa väntan som kändes som flera timmar så begick jag nog ett utav de allra första misstagen i den långa, utdragna, vedervärdiga, kränkande och otroligt förnedrande process som snart skulle ta vid. Något jag självklart inte visste då. Och inte heller i min vildaste fantasi kunde föreställa mig skulle kunna ske...

 

Jag satt där ensam och mina känslor rycktes mellan hopp och förtvivlan. Då mitt i allt detta så kom jag att tänka på Sebastians pappa. Han visste ju ingenting, han var och jobbade i Norge helt ovetandes om vad som just i detta nu höll på att ödelägga hela våran tillvaro.

 

Jag ansåg det vara min direkta skyldighet att lyfta luren och ringa honom. Vilket jag gjorde. Jag minns inte exakt vad jag sa eller hur jag sa det. Men en sak minns jag tydligt och det är att innan vi hinner lägga på så säger jag till honom att han under inga omständigheter får sätta sig bakom ratten själv. Utan att han MÅSTE se till att någon kör honom hem.

Varför sa jag det? Jo, naturligtvis av omtanke för honom. Det sista jag ville nu var att det skulle hända honom något, såklart!

 

Så tillslut så kom äntligen beskedet att jag fick gå in. Jag slussades in till ett rum som låg på nedre våningsplanet, någonstans bakom akutmottagningen. Väl där så möttes jag upp utav Sebastians kompisar, min kollega en sköterska som förklarade att de fortfarande höll på och jobbade med honom. Min Fina, lilla kille...

 

Innan jag hinner reagera knackar det på dörren och in kommer en präst. Jag grips åter av panik, en sån fruktansvärd känsla griper tag i hjärtat på mig att jag bara skriker rakt ut NEEEEEEJ; NEEEEEEJ; NEEEEEEJ!!!

 

Sköterskan och prästen försökte lugnt och stilla förklara att det inte var för något sk ”dödsbesked” utan att det var ren rutin. Hon förklarade att hon väldigt gärna ville stanna där med oss och finnas tillhands, om hon fick. Absolut, självklart fick hon det...

 

Sköterskan lämnade rummet och kom straxt därefter tillbaka igen, -”De har fått liv i honom nu. Han är på väg att transporteras upp till IVA, vi skall snart gå efter sen kommer ni att få gå in till honom.”

 

Plötsligt vändes allt och en enorm glädje spred sig snabbt i hela kroppen. Jag var så glad att jag började storgråta. Trårarna bara sprutade av lycka. Nu var jag säker på att Sebbe skulle fixa det här! (Vilket jag fortfarande är övertygad om att han hade, bara han hade fått chansen...)

Finaste Sebbe på vårt årliga julbord på Södra Vattentornet. Iklädd hans blå favorit piké, den jag sen hade på sig när jag hittade honom...
DU ÄR MITT ALLT, FÖR ALLTID!!! ÄLSKAR DIG MER ÄN LIVET SJÄLV!!! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3