/ Allmänt / Sebastian / Sebbe / Torsdagen /

Varför???

I kväll är det 47 dagar sedan Sebastian, spänd av förväntan inför kvällens antågande rullde i från Ladugårdsängen för sista gången. Trots att vi stått en bra stund i dörren och trots att jag kastade ett öga på den svarta volvon när de lämnade oss, så tog det faktiskt inte särskillt lång stund förrän jag tog upp telefonen och ringde honom.
Max 30-40 minuter han passera.
 
Jag ville ju bara kolla så att allt hade gått bra, att dom kommit fram ordentligt och att dom kommit in så som de tänkt.
 
Nu var det visserligen inte så där jätte långt de skulle åka och det var inte till något annat ställe än hem till Sebastians pappa som bor ca 10 minuter härifrån, med bil.
 
Det var inget konstigt med samtalet i sig, inget alls. Det gick nog inte en dag utan att vi pratade i telefonen, snarare runt 5-10ggr per dag samt säkerligen lika många sms där emellan. 
 
De var andra saker som var konstiga just den här kvällen, men ingenting som på något sätt skulle komma att påverka det som sedan skulle hända.
 
Jag skickade senare iväg något sms och innan jag skulle gå och lägga mig så ringde jag honom en sista gång för att säga godnatt.
 
Gud så glad han lät, lycklig faktiskt. Vi pratade en stund och sa sen just godnatt. Vi skulle ju ses imorgon, jag skulle åka dit direkt efter mitt sista jobbmöte som var inbokat till kl 13.
 
Ovetandes om att jag snart skulle få uppleva den värsta dagen i mitt liv gick jag och la mig.
 
Morgonen därpå (torsdagen den 25:e februari)  var väl som alla andra morgonar här hemma, vi åt frukost och gjorde oss iordning för jobb och dagis. 
 
Om jag bara vetat, om jag bara hade stannat upp och tänkt till, ringt för att väcka dig älskling. Om jag bara hade gjort det nu, innan jobbet, NU. Om, om, om, om...
 
Plötsligt så plinga det till i telefonen, 07.38 det var Sebbes kompis, nu var han vaken iaf. Vad bra tänkte jag då kör vi på här hemma som vanligt.
 
Eftersom Stefan hade legat i influensan hela veckan så var det jag som sprang iväg med Wintra till dagis. Därefter gick jag hem och satte mig framför datorn och började jobba. Min plan var att jag skulle sitta där och göra klart allt så att jag skulle vara färdig med dagens arbete till det att jag skulle in till kontoret kl 13 för att hålla mötet med min kollega...
 
Eftersom att Sebastian själv inte hade hört av sig ännu så slängde jag iväg ett sms till honom någon gång runt lunch. Sen gick det fort...
 
Det som nu kommer att hända är vad jag idag har i mitt huvud, på min näthinna, i mina tankar konstant. De bara finns där, kan inte få bort det! Varför i helvete åkte jag inte dit direkt efter att jag lämnat Wintra, direkt efter att jag fått kompisens sms?! Varför???
 
En mamma skall väl känna sånt på sig? Är det inte så???
 
VARFÖR?????????????
 
Min Fina, Underbara, Vackra unge,snälla Sebbe förlåt migt!!!
Jag älskar det mer än du någonsin kommer att få förstå! Saknaden efter dig är såååå stark och den gör så jävla ont! Jag kan verkligen inte leva utan dig, hur ska jag någonsin kunna gör det???
 
 
Jag lyckas ju inte ens vända kortet rätt?! <3 <3 <3
Kommentarer (0)
Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Torsdagen
/ Allmänt / Sebastian / Sebbe /

Kan någon vara så snäll att dra tillbaka tiden?

Idag har det gått 46 dagar sedan han sist stod här, mitt framför mig i vardagsrummet.Det var kvällen den 24 februari 2016, straxt före kl 21.00. Lika glad som alltid. Han skrattade och skämtade medan han och hans vän väntade in en tredje kompis som, till skillnad från dessa två busarna framför mig hållit sig i skinnet och ordnat med körkortet.
Om jag bara kunde ana, om jag bara fått minsta lilla förvarning så hade jag aldrig låtit honom gå.
 
Min Sebastian, han som var mitt allt (tillsammans med sin lillasyster så klart). Min förstfödda. han hade precis fyllt 18 år, den 12 December 2015. Det är väl då livet skall börja eller är det inte så?!
 
Min sebastian som hade sådana storslagna planer för framtiden, på väg att starta eget, körkortstillståndets alla handlingar låg färdiga på köksbordet (det var bara några petitesser som skulle ordnas med först, enligt honom själv).
 
När den tredje vännen till slut dök upp så var det någonting i mig som inte ville släppa honom. Normalt brukar han alltid få en bamsekram och en puss på munnen innan han rusar iväg samtidigt som jag , liksom alltid ropar efter honom att; "Jag älskar dig över allt, gör inget dumt nu för jag kan inte leva utan dig!"
Och lika så svarar han alltid -"Jag älskar dig med mamma, mest av allt! Jag kan inte leva utan dig heller!"
 
Den här gången var det annorlunda. Han fick minst 10 bamsekramar och 10 pussar. Även lillasyster som inte velat somna så länge storebror var kvar hemma, hon fick minst lika många bamsekramar och pussar. Och de ord han sa till henne, de kommer jag aldrig att glömma.
-"Wintra, jag älskar dig mest i hela världen! Glöm aldrig det!"
 
Jag ropade mina vanliga budord när de gick ut mot bilen och han svarade så som han alltid gjort...
 
Om ja bara hade vetat! 
 
Om jag kunde skulle jag vrida tiden tillbaka, men jag kan inte. Så snälla någon, finns det någon där ute som besitter denna magiska kraft? -Skulle du i så fall kunna vara så snäll att vrida tiden tillbaka till den 24 Februari 2016 gärna runt kl 20.00 så har jag gott om tid att övertala honom att stanna hemma ikväll...
 
 
Kommentarer (5)
Hejdå / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Sista gången du gick
/ Allmänt /

Välkommen till min nya blogg!

Mitt första inlägg.