/ Allmänt / Sebastian / Sebbe / Torsdagen /

Varför???

I kväll är det 47 dagar sedan Sebastian, spänd av förväntan inför kvällens antågande rullde i från Ladugårdsängen för sista gången. Trots att vi stått en bra stund i dörren och trots att jag kastade ett öga på den svarta volvon när de lämnade oss, så tog det faktiskt inte särskillt lång stund förrän jag tog upp telefonen och ringde honom.
Max 30-40 minuter han passera.
 
Jag ville ju bara kolla så att allt hade gått bra, att dom kommit fram ordentligt och att dom kommit in så som de tänkt.
 
Nu var det visserligen inte så där jätte långt de skulle åka och det var inte till något annat ställe än hem till Sebastians pappa som bor ca 10 minuter härifrån, med bil.
 
Det var inget konstigt med samtalet i sig, inget alls. Det gick nog inte en dag utan att vi pratade i telefonen, snarare runt 5-10ggr per dag samt säkerligen lika många sms där emellan. 
 
De var andra saker som var konstiga just den här kvällen, men ingenting som på något sätt skulle komma att påverka det som sedan skulle hända.
 
Jag skickade senare iväg något sms och innan jag skulle gå och lägga mig så ringde jag honom en sista gång för att säga godnatt.
 
Gud så glad han lät, lycklig faktiskt. Vi pratade en stund och sa sen just godnatt. Vi skulle ju ses imorgon, jag skulle åka dit direkt efter mitt sista jobbmöte som var inbokat till kl 13.
 
Ovetandes om att jag snart skulle få uppleva den värsta dagen i mitt liv gick jag och la mig.
 
Morgonen därpå (torsdagen den 25:e februari)  var väl som alla andra morgonar här hemma, vi åt frukost och gjorde oss iordning för jobb och dagis. 
 
Om jag bara vetat, om jag bara hade stannat upp och tänkt till, ringt för att väcka dig älskling. Om jag bara hade gjort det nu, innan jobbet, NU. Om, om, om, om...
 
Plötsligt så plinga det till i telefonen, 07.38 det var Sebbes kompis, nu var han vaken iaf. Vad bra tänkte jag då kör vi på här hemma som vanligt.
 
Eftersom Stefan hade legat i influensan hela veckan så var det jag som sprang iväg med Wintra till dagis. Därefter gick jag hem och satte mig framför datorn och började jobba. Min plan var att jag skulle sitta där och göra klart allt så att jag skulle vara färdig med dagens arbete till det att jag skulle in till kontoret kl 13 för att hålla mötet med min kollega...
 
Eftersom att Sebastian själv inte hade hört av sig ännu så slängde jag iväg ett sms till honom någon gång runt lunch. Sen gick det fort...
 
Det som nu kommer att hända är vad jag idag har i mitt huvud, på min näthinna, i mina tankar konstant. De bara finns där, kan inte få bort det! Varför i helvete åkte jag inte dit direkt efter att jag lämnat Wintra, direkt efter att jag fått kompisens sms?! Varför???
 
En mamma skall väl känna sånt på sig? Är det inte så???
 
VARFÖR?????????????
 
Min Fina, Underbara, Vackra unge,snälla Sebbe förlåt migt!!!
Jag älskar det mer än du någonsin kommer att få förstå! Saknaden efter dig är såååå stark och den gör så jävla ont! Jag kan verkligen inte leva utan dig, hur ska jag någonsin kunna gör det???
 
 
Jag lyckas ju inte ens vända kortet rätt?! <3 <3 <3
Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Torsdagen