Inte heller ambulanspersonalen lyckades med de åtskilliga återupplivningsförsök de gjort och beslutar därför tillsut att ta Sebastian med sig in till sjukhuset för att fortsätta sitt arbete där.

Att de trots alla misslyckade försök ändå valde att ta med sig honom in för att fortsätta tror jag, mycket berodde på hans ring ålder.

Under tiden hade även min kollega hunnit ta sig till lägenheten, då hon ringt mig och undrat vart jag var eftersom vi skulle haft ett möte på kontoret kl 13.00, men jag dök ju aldrig upp...

Sebastian bars ut på bår från lägenheten, jag kunde inte ens titta.

De rullade in honom i den första ambulansen och körde iväg i ilfart. Jag vart ombedd att åka med i den efterföljande, andra ambulansen. Pga chocken jag befann mig i så fick jag under inga omständigheter köra in själv. Jag gjorde som jag vart tillsagd och hoppade in i ambulansen.

Min kollega tog hand om Sebastians kompis och hans flickvän. De åkte tillsammans med henne ner till sjukhuset där vi alla skulle mötas upp.

När min ambulans kör in vid ambulansintaget på USÖ så blir jag sittandes i ambulansen. Jag får inte gå in, jag får inte gå ut. Utan där skulle jag sitta till det att min ambulansman/chaufför visste hur det gått för Sebastian, om de lyckats få liv i honom eller ej. Utifrån detta skulla jag sedan få besked om vart jag skulle slussas vidare.

Väntan i ambulansen, i ambulansintaget var något utav det värsta jag upplevt. Där satt jag helt ensam, jag fick inte gå in till min kollega och Sebastians kompisar, utan jag fick sitta där stundtals ensam, stundtals med denna ambulanssjukvårdare som inte kännde. Och med vetskapen om varför jag satt där. Ovissheten om vad som försegick där inne. Skulle de komma ut och ge mig det absolut värsta besked en förälder kan tänka sig få? Eller skulle vi ha sådan tur att Sebastian fått en andra chans?

Under denna oerhört långa väntan som kändes som flera timmar så begick jag nog ett utav de allra första misstagen i den långa, utdragna, vedervärdiga, kränkande och otroligt förnedrande process som snart skulle ta vid. Något jag självklart inte visste då. Och inte heller i min vildaste fantasi kunde föreställa mig skulle kunna ske...

Jag satt där ensam och mina känslor rycktes mellan hopp och förtvivlan. Då mitt i allt detta så kom jag att tänka på Sebastians pappa. Han visste ju ingenting, han var och jobbade i Norge helt ovetandes om vad som just i detta nu höll på att ödelägga hela våran tillvaro.

Jag ansåg det vara min direkta skyldighet att lyfta luren och ringa honom. Vilket jag gjorde. Jag minns inte exakt vad jag sa eller hur jag sa det. Men en sak minns jag tydligt och det är att innan vi hinner lägga på så säger jag till honom att han under inga omständigheter får sätta sig bakom ratten själv. Utan att han MÅSTE se till att någon kör honom hem.

Varför sa jag det? Jo, naturligtvis av omtanke för honom. Det sista jag ville nu var att det skulle hända honom något, såklart!

Så tillslut så kom äntligen beskedet att jag fick gå in. Jag slussades in till ett rum som låg på nedre våningsplanet, någonstans bakom akutmottagningen. Väl där så möttes jag upp utav Sebastians kompisar, min kollega en sköterska som förklarade att de fortfarande höll på och jobbade med honom. Min Fina, lilla kille...

Innan jag hinner reagera knackar det på dörren och in kommer en präst. Jag grips åter av panik, en sån fruktansvärd känsla griper tag i hjärtat på mig att jag bara skriker rakt ut NEEEEEEJ; NEEEEEEJ; NEEEEEEJ!!!

Sköterskan och prästen försökte lugnt och stilla förklara att det inte var för något sk ”dödsbesked” utan att det var ren rutin. Hon förklarade att hon väldigt gärna ville stanna där med oss och finnas tillhands, om hon fick. Absolut, självklart fick hon det...

Sköterskan lämnade rummet och kom straxt därefter tillbaka igen, -”De har fått liv i honom nu. Han är på väg att transporteras upp till IVA, vi skall snart gå efter sen kommer ni att få gå in till honom.”

Plötsligt vändes allt och en enorm glädje spred sig snabbt i hela kroppen. Jag var så glad att jag började storgråta. Trårarna bara sprutade av lycka. Nu var jag säker på att Sebbe skulle fixa det här! (Vilket jag fortfarande är övertygad om att han hade, bara han hade fått chansen...)