/ Allmänt / Sebastian / Sebbe / Torsdagen /

SOS

Hej igen alla Fantastiska människor där ute!

Tusen tack för all den fina respons jag fick efter mitt inlägg igår. Det värmer så jätte mycket ska ni veta. Återigen Tack! Ni är underbara!!!

 

Nu ska jag försöka fortsätta där vi slutade sist, efter det att min telefon ringer straxt innan det möte jag skulle ha på jobbet kl 13.00 samma dag...

 

Jag lyfter luren och hör vännens röst i andra änden säga -”Det är något konstigt med Sebbe. Han andas och har puls, men det går inte att väcka honom och han låter jätte konstigt när han andas. Jag tror du måste komma hit...”

 

-”Skaka liv, i honom, väck honom, försök få kontakt. Jag skyndar mig till er nu!”

 

Min man hör samtalet, ringer upp vännen och säger -”Ring ambulansen direkt!”

 

Trots kompisens ord och mina egna svar så kunde jag på något konstigt sätt inte ta det till mig?! Jag bara agerade, utan att förstå. Jag kunde inte för en sekund förstå vad som verkligen höll på att ske, just i detta nu.

 

Jag skyndade mig på, sprang ut till bilen och körde iväg. Sebastians pappas lägenhet låg ngeför 5-10 minuter bort med bil. När jag kör in på pappans parkering så ringer kompisen igen, -”Vart är du någonstans, du måste skynda dig in för han har ingen puls längre...”?!?!?!?!

 

Nu greps jag av panik!

 

Jag stannade bilen någonstans mellan porten och parkeringen och sprang för livet. Jag minns inte hur jag kom in i lägenheten, vem som öppnade eller om någon till och med stod i dörren och väntade?!

 

Allt jag minns är att jag springer rakt in på Sebastians rum, och ser honom ligga där i sin säng. Fullt påklädd, i förd sin marinbå favorit piké hans älskade mörkablå jeans och det nya Hugo Boss bältet han fick på sin 18-årsdag, i december.

Han låg helt stilla, något var fe. Dt så jag direkt. Han låg som Pippi långstrump, med huvudet vid fotändan och fötterna mot fönstret.

 

Han låg verkligen helt stilla min lilla kille, som alltid var så livfull, som alltid skrattade, var glad, pratade oavbrutet, ibland var han även ledsen, tröstlöst förtvivlad.

 

Bara någon vecka tidigare hade han legat just så, helt tröstlös i sin säng hemma hos mig. Han var otröstelig, tårarna rann längs kinderna på honom. Allt handlade om att han saknade sin kusin Alexander så mycket att han knappt orkade vänta längre.

 

Han var en riktig känslomänniska min son. Med stora och enormt starka känslor. Han var också en otroligt förlåtande person, en kille med det största hjärtat av någon. Aldrig långsint, alltid nära till skratt. Ibland otroligt naiv och lättledd, en vilja och önskan om att hela tiden passa in, bli accepterad osv är vad jag tror var en av orsakerna till detta.

Något som jag som mamma borde ha kunnat förhindra, förhändra. Få honom att förstå att han är värdefull precis som han är! Han behöver inte vara som någon annan utan den absolut bästa versionen av Sebastian är (var) Sebastian själv!

Jag skulle gett honom de verktygen, stärkt hans självskänsla. Det är mitt förbannade jävla ansvar som mamma!!! Om jag hade lyckats med det hade vi förmodligen inte hamnat här, i detta nu?!

 

Alexander hade varit borta sedan månadsskiftet Oktober/November-2015 och skulle förmodligen inte komma hem på heltid förrän, tidigast efter ett år. Han var nu på ett liknande ställe som Sebastian varit på fram till sommaren 2015.

När Sebastians vistelse var över så tog nästan Alexanders vid. Visst de fick sommaren i hop, men inte så mycket mer än den.

De missade varandras 18-års dagar, kunde inte fira jul eller nyår ihop, mm, mm. Och de två som praktiskt taget varit oskiljaktiga.

 

De två har vuxit upp mer som bröder, som riktiga syskon än som kusiner. Det skiljer 3 veckor mellan dem. Alex är född den 18 November och Sebbe, som sagt den 12 December. De har alltid umgåtts, alltid sovit över hos varandra. Antingen har de båda varit hos mig eller så har de båda varit hos min syster. De har gått dagis, skola och fritids ihop. Och under ett antal år bode vi gårdarna precis bredvid varandra. Nu sista tiden så var det inte längre än 5-10 min på cykel dem två emellan. De bodde i områdena bredvid varandra sedan det att Alexanders mamma flyttat för en 7-8 år sedan. De brukade alltid mötas upp halvvägs.

 

Varje semester firades ihop, sommrarna spenderade vi allt som oftast nere i skåne och Danmark, ett par gånger på västkusten, årliga besök på Liseberg, och även utlandet upptäckte tillsammans, de ”två musketörerna”.

Den första flygresan genomförde de tillsammans endast 1,5 år gammla. Slutdestination denna gång var England och London.

Där efter följde många fler upptåg och äventyr, i allt i från tält, stuga, husvagn, hotell. Med färdmedel som bil, båt, flyg, tåg, etc.

 

Nu låg han bara där, helt stilla.

Jag har hört folk säga om andra människor (oftast barn) som gått bort att; ”Hen såg så fridfull ut, det så ut som om hen låg och sov”?!

Så vart det inte nu. Så upplevde inte jag situationen överhuvudtaget. Rummet var kallt och jag fick en olustkänsla i magen, det knöt sig direkt. Och han såg inte fridfull ut. Det såg heller inte ut som om han sov.

 

Hans hud var blek, hans läppar var blå och ur hans vänstra mungipa rann, eller hade det runnit blod blandat med fradga. Ögonenlocken var halvöppna men bara ögonvitorna syndes.

Det var det absolut värsta jag någonsin varit med om. Mitt barn, min älskade unge! Varför???

 

Vad gör man? Jag drabbades desperat av panik. Började springa runt i cirklar, in och ut ur lägenheten. Försökte tillkalla ambulans genom att slå nummret till SOS på min mobiltelefon, en telefon som jag är väl bekant med och har haft i flera år. Trots detta kunde jag inte ringa. Jag kunde inte komma ut på linjen, kunde inte koppla uppsamtalet. Jag slog in nummret men hittade inte knappen, den gröna runda knappen med den vita luren på. Det gick bara inte. Det var total kaos i mitt huvud. Hur fan är det möjligt?!

 

Nu hade vi ändå tur, i lägenheten befann sig ju även en tjej. Hon var lugn och sansad och hade mer distans till Sebastian än mig, vilket gjorde det enklare för henne att slå nummret, trycka på den ”gröna luren knappen” och därmed koppla fram samtalet till SOS.

 

Kvinnan i luren ställde en rad frågor, bla hur han låg nu. Hon bad oss bära ner honom på golvet så att han låg på hårt underlag. Hon förklarade steg för steg vad vi skulle göra och vi agerade. På det sätt vi kunde. Allt i ett enda virr varr.

Och i bakgrunden hördes amulansens sirener tuta sig allt närmare oss...

 

Bara den grejen är jätteknepig. Det är otroligt jobbigt att försöka tänka sig tillbaka till stunden då vi stod där och väntade. Stunden från det att vi äntligen lyckats slå nummret till det att ambulanserna tillslut kom fram till oss. Ena gången känns det som om allt gick på bara några få sekunder. I nästa stund känns det som om vi hörde sirenerna tuta i evigheter innan de sakta närmade sig oss.

 

Sebastians pappas lägenhet, lägenheten där allt hände låg på Gustavsgatan 22, precis till höger efter Nobeltunneln. Och med tanke på vårt sjukhus geografiska placering så bör det inte ha tagit mer än kanske max ett par minuter inan det att den första ambulansen var på plats?!

Så småningom kom i alla fall både ambulans och brandkår. I vilken ordning, vem av dessa som först anledde till olycksplatsen kan jag dessvärre inte svara på.

Jag har tänkt och funderat och verkligen försökt att minnas tillbaka. Men tyvärr är allt svart. Det enda jag ser är ett virrvarr av människor som springer in och ut i lägenheten med en mängd olika väskor, maskiner och andra livräddningshjälpande verktyg...

 

Jag, Sebbe och Alex på väg att gå på färjan till Danmark. Antingen är det Helsingborg-Helsingör 2007 alt Göteborg-Fredrikshamn 2008. Dessa destinationer har vi gjort flertalet gånger under deras uppväxt och jag har såååå många härliga minnen därifrån. Minnen som jag skapat tillsammans med Stefan och barnen och som är något jag verkligen lever på idag.
 
Sebbe och Alex tillsammans med min kusin Emma. På Mormors (barnens gammelmormors) 70-årsfest 2011. Precis bakom Sebbe skymtar ni mig, även där hadde jag fortfarande mitt ljusa hår. Precis som på kortet ovan. Förfärligt eller vad säger ni?!
Min FINASTE Sebbe jag ÄLSKAR dig så jag går sönder!!!!!!!!!!!! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
 

 

 

 

 

 

Ambulansen / Larmet / SOS / Sebastian / Sebbe / Torsdagen
#1 / / Emma:

Det tar på en att läsa, man har inte riktigt insett verkligheten än. Jag minns honom fortfarande som den lilla kille vi lekte med och satt barnvakt åt, att han senast i förra året fråga mig om vi kunde kolla på skräckfilm som när vi var små. Han må ha utspelat sig tuff, men han var en otroligt omtänksam kille! Saknad och älskad är vad han för evigt kommer vara.

Svar: Tack Finaste Emma!!! <3 <3 <3
Malin Larsson