/ Allmänt / Barn / Familj / Min Sebastian /

Begravningsceremonin

 
Äntligen är jag på bättringsvägen. Och det känns ju underbart, måste jag säga.
Så länge som jag varit dålig nu. Det bokstavligt talat kliar i hela kroppen på mig, nu vill jag bara tillbaka till jobbet igen. Jag har ju samlat på mig sååå mycket energi så nu kommer det att hända grejer. Tänk vad det kommer att gå undan. 
Jag har ju försökt att läsa så mycket jag kunnat och så har jag legat och funderat och spånat på nya idéer och ändringar som jag vill att vi skall testa. Sjukt spännande kommer det att bli iallafall.
 
Dessvärre har en liten "Socker" blivit sjuk istället. Hon är super förkyld och har ont i halsen. Ingen direkt feber ännu, men det var ingenting att tveka på, hon ficka stanna hemma idag. Vi tänkte att det är nog bättre att ta det säkra före det osäkra. Och hon sa ju själv att hon kände sig hängig. Då är det ju trots allt bättre att hålla sig inne och försöka vila så mycket det bara går. Hoppas nu bara att hon slipper blåsorna.  
Lilla hjärtat, hon ligger nerbäddad i soffan och kollar Barnkanalen på sin padda. ❤️
 
Jag har tait in datorn i vardagsrummet och satt mig bredvid Wintra i soffan för att försöka komma igång lite grann. Jag tänkte att jag skulle börja med att skissa ner alla fantastiska idéer jag fick så att jag har det nerskrivet och sedan försöka se hur vi skulle kunna implementera dessa i verksamheten.
 
Sen ska jag laga lite mat till sjuklingen... ❤️
 
 
Önskar er en toppen torsdag i det helt otroligt vackra höstvädret!
 
Vi hörs lite senare...
 
Puss ❤️
 
 
Och för er som orkar så har jag som vanligt skrivit ännu lite mer...
 
Vi la snabbt till rätta de arrangemang och buketter vi gjort, vid kistan. Sebastians skateboard hans kanin -"Stampe" som han haft sedan han var liten (och fortfarande har kvar) och hans diplom från "Gnagisklubben" la jag tillsammans vid blommorna.
 
Framför kistan stod en fotografi av min Fina pojke. Jag mötte hans lekfulla blick och hans underbara, spontana leende. I samma sekund slog det mig vart jag var och vad jag skulle göra. Det knep till i hjärtat på mig, något så fruktansvärt. Åhhhhhhhhhhh
Ville bara skrika men det gick väl inte för sig?
 
Jag skyndade bort och slog mig ner på bänkraden längstfram på höger sida. Där satt redan Stefan, Wintra, Sebbes kompis och en vännina till mig.
Jag återgick till mitt robotlika tillstånd igen, stålsatte mig. Det började nu bli mer än regel än ett undantag.
 
Begravningscermonin gick ändå över förväntan bra. Den var otrolikt vacker och oerhört känslosam.
Jag lyckades ta mig upp och läsa min dikt för Sebastian (och för hela försammlingen).
Jag klarade av att gå fram till kistan och lägga på min hand bukett. Det låter säkert jätte konstigt, men jag bara gjorde. Försökte att tränga bort alla tankar och känslor. Klarade inte av att inse att det är var vårat farväl.
Allt jag egentligen ville var att åka hem. Åka hem och vänta på att Sebbe skulle komma. Kanke ville jag till och med gå ut för att ringa honom och be honom komma och hämta upp mig.
Men jag vägrade acceptera att min son låg i den vita kistan och det var nu vi skulle ta "ett sista farväl". Aldrig!
 
Istället för att gå och sätta mig igen ställde jag mig framför kistan och kramade om alla som var påväg upp till Sebastian. Jag tackade dem för deras deltagande och bjöd samtidigt in dem till kaffet i Församlinshemmet, som skulle vara direkt efteråt.
 
Det var så mycket folk som var där, trots att vi inte fått skriva som vi önskat i annonsen. Men jag minns att det gjorde mig så oerhört lycklig mitt i all denna sorg. Att alla de som var här dom hade kommit hit förr Sebastians skull. Min Älskade, Fina, Underbara lilla Bebban han hade gjort sånt avtryck hos alla dessa männinskor. Det värmde mitt mamma hjärta, kan jag säga.
 
Det var barndomsvänner till Sebastian, lärare som han hade haft på högstadiet, barndomsvänner till mig tillsammans med sina barn som vuxit upp tillsammans med Sebastian. Mostrar, morbröder och kusiner, mina mostrar, mina kusiner, kusinbarn, gammelmormor och gammelmorfar, min Älskade Pappa Tomas och mina syskon. Och många, många fler.
 
Men det fanns också de som inte var där, några saknade, andra inte. 
Det gjorde ont. Och gör fortfarande väldigt ont när jag tänker på det. Framförallt när det gäller vissa av de som inte kom. Folk man levt med, som i familjekonstellationer i över 12-15år. Om dom nu valde att inte komma för att straffa mig, det vet jag inte? 
Men jag blir så ledsen för Sebbes skull när jag tänker på att folk som jag trott varit en del av oss, och som jag trott att Sebbe och jag var en del av. Människor som betytt något för oss, vad har Sebbe betytt för dem?
 
Inte en blomma. Inte en hälsning. Ingenting? En handling säger mer än 1000 ord!
 
Accepterar man inte mina barn, BÅDA mina barn? -Då vill jag inte ha någonting mer med dig att göra. Så känner jag. Vägen till mitt hjärta (till min kärlek och min respekt) går via mina barn...
 
När alla gäster började gå ner mot församlingshemmet plockade jag med mig Sebastians skatebord, hans diplom och så "Stampe". Sen sprang jag ner för att öppna.
Allt var ju redan klart, då vi dukat och förberett allting redan. Kvällen innan gjorde vi ordning alla bakelser och preppade kaffebryggarna som vi sedan slagit på direkt när vi hämtade blommorna där, precis innan cermonin.
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)
Barn / Begravningen / Begravningsceremonin / Familj / Förkyld / Hejdå / Influensa / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Wintra
/ Allmänt / Barn / Min Sebastian /

Höstblåsor

Godmorgon!
Nu, äntligen vet jag varför denna förkyling varit så segdragen. Varför febern inte ger sig osv. Jag har fått "Höstblåsor". Ja, det är sant.
 
 
Jag bestämmde mig ju för att försöka mota bort sjukdommen och köra på igår, men hur mycket jag än försöke så gick det inte. Jag vart helt utmattad bara vid själva tanken att försöka trotsa kroppens signaler. Så jag gav helt enkelt efter och la mig och sov istället.
 
Febern gick upp och ner under, i stort sätt hela dagen igår. Liksom inatt och nu på morgonen. Det jobbiga är att det inte är så direkt hög feber, bara 1-1,5 grader. Känns liksom om det aldrig bryter ut ordentigt utan bara ligger där i bakhåll och pyr.
Sen jag har blåsor i hela munnen. Känner mig undefär som om jag befinner mig i något sombie liknande tillstånd.
Finns väl inte så mycket annat att göra än att fortsätta vila tills orken kommer tillbaka och febern går ner...
 
Nu när "Sockerbiten" är lämnad på skolan och min Älskade man på väg till jobbet så får jag väl krypa ner i sängen igen och hålla tummarna för att det vänder snart!
 
 
 
Alltså, den här tjejen hon gör mitt liv underbart varje dag! Alltid! ​❤️
 
 
Önskar er alla en fantastik tisdag, så hörs vi lite senare! 
 
Puss ❤️
 
 
 
Och för er som orkar höra (läsa) mer, så fortsätter vi;... 
Stefan och Sebastians kompis fick med mig in i bilen och nu ar vi på väg till kyrkan, trots allt...
 
När vi kom fram fick Stefan först släppa av oss, mig och kompisen så att vi kunde skynda oss till församlingshemmet och möta upp min syster. Under tiden som Stefan och Wintra parkering.
 
I samma ögonblick som låste upp dörren till församlingshemmet för att hämta blommorna så börjar kyrklockorna ringa in för begravning.
 
Stefan och Wintra kommer springandes och ytterligare ett par vänner anländer för att hjälpa till.
Tillsamans fäster banden med "De sista älsningarna" på respektive bukett/arrangemang.
 
Vi hade inte fått det bredast bandet som vi beställt för ändamålet. Det bredaste utav dem vi hade var nästan bara hälften så bred som den bredd vi beställt.
Men nu fanns det som sagt ingen mer tid, nu fick vi göra det bästa av det vi hade.
Det viktigaste för mig var känslan av att vi bundit allting själva. En gåva från oss till Sebastian. Samt att vi själva skrivit "de sista hälsningarna" på banden. Även om bredden var mindre än vanligt. Så var ändå detta mer personligt än "vanligt". 
Det var det absolut minsta jag kunde göra för min son. För min Fina, Underbara, Älskade Sebasian.
Men samtidigt också på något sätt det sista jag någonsin skulle kunna göra för honom, till honom.
 
Medan kyrkklockorna fortfarande ringer skyndar vi oss upp till kyrkan och fram till kistan för att placera ut alltsammans. Nu är jag som radiostyrd igen. Jag kunde inte tänka, kunde inte ta in, ville inte förstå vad vi egentligen var där för. Det gick ändock inte att fatta att i den vit, tysta, kalla, livlösa kista, i den låg mn son. Alltså, det är så surrealistiskt så jag kan nog aldrig förklara- eller med ord berskriva hur fruktansvärt det var. Vilken prekär situation.
 
Jag noterar att de allara flesta redan hunnit in och slagit sig ner på bänkraderna.
Jag går fram till kistan och får börja flytta om, då praktiskt taget hela kist locket redan var belamrat/deckorerat med diverse blommor, ljus mm. Vi hade ju trots allt gemensamt kommit överrens om att vi skull få deckorera varisin sida om kistan samt halva kistan vardera.
 
På kistan ställde jag en stor vit nalle. Nallen hade ett rött sidnband om halsen, knutet till en rosett. Över hela bandet stod texten; "I Love you".
Den fina nallen hade Wintra gett sin storebror.
Framför nallen/i nallens knä la jag en vit fjäderkrans och i kransen la jag ned Sebastians påskägg, fyllt med hans favoritgodis. Kolaflaskor, sura nappar, sura bubbelflaskor, vingummi, kexchoklad, etc.
 
Det hade ju precis varit påskafton. Och liksom alltid så köpte jag 2st påskägg med mina barns favoritgodis. Jag ritade 2st skattkartor (från påskharen) Och la dem bredvid barnens sängar.
 
På påskaftomnsmorgonen så har Sebastian alltid hjälpt Wintra att följa sin karta och hitta sitt ägg. Vid det här laget kunde han alla min gömställen, han förstod sig på alla pilar, tecken och kryss på mina egenhändigt ritade kartor. Ja, han hade precis fyllt 18år. Men mina barn är mina barn och så länge de bor hemma så får de stå ut med mammas tokigheter, har jag alltid tänkt.
 
Denna påskaftonsmorgon fanns det dock ingen storebror där som kunde hjälpa Wintra. Hennes Älskade, Underbara storebror. Hennes stora idol och förebild. Hennes allt. Våran Sebbe fanns inte längre här och kunde hjälpa henne nu. 
Istället hjälptes vi åt, Wintra och jag. Först letade vi efter hennes ägg. Sen gick vi in till Sebastian och hämtade hans karta. Och så letade vi på även hans ägg.
 
Jag förklarade för Wintra att Sebastian skulle få med sig det till himmlen. Att vi skulle lämna det på kistan och att prästen sedan skulle lägga in det till honom efter begravningen så att han skulle få det med sig.
Det var då Wintra sa att; "Då vill jag att han skall få den här nallen med sig också. Så han inte glömmer att jag älskar honom"...
 
 
 
Kommentarer (0)
Barn / Familj / Höstblåsor / Influensa / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Wintra
/ Allmänt / Barn / Familj / Familjeliv / Kläder & Mode / Min Sebastian /

Tisdagen den 29 Mars 2016

Igår trotsade jag febern och gav mig ut. Kännde att jag inte kunde ligga inne längre. Dels har jag ibland en tendens till att känna mig rastlös. I alla fall när man är tvingad att vara inne och ta det lugnt. Dels så hade vi en del saker vi skulle göra, inplanerade.
 
Vi var bortbjudna på en föreläsning (Stefan, jag och Wintra) till en församling, inte långt ifrån oss som vi gärna ville gå på. Sen hade vi ju fortfarande inte varit ute på Marieberg ännu för att byta Wintras regnställ (byta storleken på jackan).
Så det bestämde vi oss för att göra i går.
 
Innan vi skulle iväg på föreläsningn så försökte jag mig på att göra ett par utbakade flätor på Wintra. Det var ju såååå länge sen. Men det vart inte så dumt iallafall...
 
 
Hon vart så fin så, vår söta lilla "Sockerbit"! <3
 
Föreläsningen var jätte intressant och Wintra skötte sig exemplariskt som alltid! ;) <3
 
Sedan packade vi in oss i bilen och så bar det av till Marieberg...
 
 
 
Världen Finaste tjej, och världens lyckligaste mamma. För att jag fått den stora äran att vara just DIN mamma! <3
 
Vi började med att byta rengnstället när vi väl kom ut till Marieberg. Så att vi hade det klart.
 
 
 
Sen hann vi med lite shopping också. Jag hade ju  lovat Wintra att vi skulle åkt ut redan i lördags men då hade jag inte ork nog att gör det så vi passade på nu istället.
 
 
 
 
 
 
Det vart såklart uteslutande saker till donnan denna gång. Det var ju exakt det som vi hade planerat att göra under lördagen redan. Att köpa henne lite nya grejer, uppdatera hennes garderob lite grann...
 
Efter vår lilla shoppingrunda så stannade vi till och tittade in till en vän till min man som precis har öppnat en butik därute vid Mariebergs Köpcentrum. Min man skall hjälpa honom och hans fru med lite målning av butikslokalerna.
 
Nu ska jag försöka göra ett ryck igen, känner mig fortfarande inte helt 100?! Vet inte om mina utflykter i går gjort att förkylningen vill hålla sig kvar?! Hur som helst så vill jag bara komma igång igen. Har sååå mycket roligt att göra på jobbet nu så jag vägrar helt enkelt att vara sjuk längre!
'
 
Önskar er alla en underbart härlig måndag, så hörs vi lite senare!
 
Puss ❤️
 
 
 
Och för er som orkar och vill, så har jag skrivit ännu lite till;...
Så kom till slut dagen då vi allting handlat om nu , den sista tiden. Som allting kretsat kring. Som jag varit helt uppslukad av, planerat ch förberett. Det var tisdagen den 29 mars -2016 och Sebastians begravning skulle snart äga rum.
 
Stefan hade sedan någon vecka varit hemma och utskriven från sjukhuset. 
Sebastans vän hade sovit över hos oss sedan kvällen innan.
Och nu stod vi där allesammans, Stefan, jag, Wintra och kompisen och gjorde oss i ordning inför den stundande begravningscermnin.
 
I telefonen hade talade jag av och till under morgonen och förmiddagen med min syster, då vi skulle mötas vid församlingshemmet en stund innan det började (straxt före kl 13). Så att vi skulle hinna bära upp alla blommor, buketter och arrangemang till kyrkan och placera dem på och bredvisd kistan.
 
Inte ens kring detta kunde vi enas, Sebastians pappa och jag. Hur och var vi skulle ställa och placera ut allting, vad som skulle få ligga på kistan och inte, etc, etc.
Det hade slutat med att vi, redan på begravningsbyrån kommit överens om att vi skulle få ansvara för varsin sida.
Vi skulle få använda den vänstra sidan och Sebastians pappa den högra sidan.
 
Detsamma gällde för hur vi skulle sitta i kyrkan och vart våra annöriga och vänner skulle hänvisas att sitta.
Vår familj och våra nära och kära samt vår och Sebastians vänner, hänvisades till den vänstra sidan och Sebastians pappa och hans annhöriga till den högra.
 
Så jäkla dumt så man knappt kan tro att det är sant...
 
Klockan gick och vi var så gott som klara för att bege oss mot kyrkan.
Då knöt sig hela magen på mig, jag fick kraftiga bröstsmärtor och knappt någon luft. Jag kunde bara inte. Jag ville inte.
Om jag gick med på det här så skulle det ju vara detsamma som att jag; -Sebastians mamma, skulle acceptera det som hänt.
Det skulle helt plötsligt vara sant. 
Mardrömmen skulle vara förevigt, och bli vår nya verklighet.
 
Nej, det gick bara inte! Aldrig i mitt liv att jag tänker begrava mitt eget barn!
 
Klockan var snart 12.30, det var då vi skulle möta upp min syster vid församlingshemmet. Bara 30 minuter senare skulle cermonin börja. Vi skulle stå där i dörren och ta emot alla som kom. Dela ut "handbuketter"/rosor.
 
Hur sjutton skulle jag fixa det här? Det fanns ju inte dirkt någon tid att föra någon slags inre dialog. Fanns ingen tid för ressonemang eller diskussion.
Det fanns egentligen bara en sak att göra, hur jäkla jobbigt det än känndes. Hur ont det än gjorde. Hur motigt det än var.
Det enda jag kunda göra var att samla mig, bita ihop och åka iväg...