/ Allmänt / Barn / Familj / Min Sebastian /

Begravningsceremonin

 
Äntligen är jag på bättringsvägen. Och det känns ju underbart, måste jag säga.
Så länge som jag varit dålig nu. Det bokstavligt talat kliar i hela kroppen på mig, nu vill jag bara tillbaka till jobbet igen. Jag har ju samlat på mig sååå mycket energi så nu kommer det att hända grejer. Tänk vad det kommer att gå undan. 
Jag har ju försökt att läsa så mycket jag kunnat och så har jag legat och funderat och spånat på nya idéer och ändringar som jag vill att vi skall testa. Sjukt spännande kommer det att bli iallafall.
 
Dessvärre har en liten "Socker" blivit sjuk istället. Hon är super förkyld och har ont i halsen. Ingen direkt feber ännu, men det var ingenting att tveka på, hon ficka stanna hemma idag. Vi tänkte att det är nog bättre att ta det säkra före det osäkra. Och hon sa ju själv att hon kände sig hängig. Då är det ju trots allt bättre att hålla sig inne och försöka vila så mycket det bara går. Hoppas nu bara att hon slipper blåsorna.  
Lilla hjärtat, hon ligger nerbäddad i soffan och kollar Barnkanalen på sin padda. ❤️
 
Jag har tait in datorn i vardagsrummet och satt mig bredvid Wintra i soffan för att försöka komma igång lite grann. Jag tänkte att jag skulle börja med att skissa ner alla fantastiska idéer jag fick så att jag har det nerskrivet och sedan försöka se hur vi skulle kunna implementera dessa i verksamheten.
 
Sen ska jag laga lite mat till sjuklingen... ❤️
 
 
Önskar er en toppen torsdag i det helt otroligt vackra höstvädret!
 
Vi hörs lite senare...
 
Puss ❤️
 
 
Och för er som orkar så har jag som vanligt skrivit ännu lite mer...
 
Vi la snabbt till rätta de arrangemang och buketter vi gjort, vid kistan. Sebastians skateboard hans kanin -"Stampe" som han haft sedan han var liten (och fortfarande har kvar) och hans diplom från "Gnagisklubben" la jag tillsammans vid blommorna.
 
Framför kistan stod en fotografi av min Fina pojke. Jag mötte hans lekfulla blick och hans underbara, spontana leende. I samma sekund slog det mig vart jag var och vad jag skulle göra. Det knep till i hjärtat på mig, något så fruktansvärt. Åhhhhhhhhhhh
Ville bara skrika men det gick väl inte för sig?
 
Jag skyndade bort och slog mig ner på bänkraden längstfram på höger sida. Där satt redan Stefan, Wintra, Sebbes kompis och en vännina till mig.
Jag återgick till mitt robotlika tillstånd igen, stålsatte mig. Det började nu bli mer än regel än ett undantag.
 
Begravningscermonin gick ändå över förväntan bra. Den var otrolikt vacker och oerhört känslosam.
Jag lyckades ta mig upp och läsa min dikt för Sebastian (och för hela försammlingen).
Jag klarade av att gå fram till kistan och lägga på min hand bukett. Det låter säkert jätte konstigt, men jag bara gjorde. Försökte att tränga bort alla tankar och känslor. Klarade inte av att inse att det är var vårat farväl.
Allt jag egentligen ville var att åka hem. Åka hem och vänta på att Sebbe skulle komma. Kanke ville jag till och med gå ut för att ringa honom och be honom komma och hämta upp mig.
Men jag vägrade acceptera att min son låg i den vita kistan och det var nu vi skulle ta "ett sista farväl". Aldrig!
 
Istället för att gå och sätta mig igen ställde jag mig framför kistan och kramade om alla som var påväg upp till Sebastian. Jag tackade dem för deras deltagande och bjöd samtidigt in dem till kaffet i Församlinshemmet, som skulle vara direkt efteråt.
 
Det var så mycket folk som var där, trots att vi inte fått skriva som vi önskat i annonsen. Men jag minns att det gjorde mig så oerhört lycklig mitt i all denna sorg. Att alla de som var här dom hade kommit hit förr Sebastians skull. Min Älskade, Fina, Underbara lilla Bebban han hade gjort sånt avtryck hos alla dessa männinskor. Det värmde mitt mamma hjärta, kan jag säga.
 
Det var barndomsvänner till Sebastian, lärare som han hade haft på högstadiet, barndomsvänner till mig tillsammans med sina barn som vuxit upp tillsammans med Sebastian. Mostrar, morbröder och kusiner, mina mostrar, mina kusiner, kusinbarn, gammelmormor och gammelmorfar, min Älskade Pappa Tomas och mina syskon. Och många, många fler.
 
Men det fanns också de som inte var där, några saknade, andra inte. 
Det gjorde ont. Och gör fortfarande väldigt ont när jag tänker på det. Framförallt när det gäller vissa av de som inte kom. Folk man levt med, som i familjekonstellationer i över 12-15år. Om dom nu valde att inte komma för att straffa mig, det vet jag inte? 
Men jag blir så ledsen för Sebbes skull när jag tänker på att folk som jag trott varit en del av oss, och som jag trott att Sebbe och jag var en del av. Människor som betytt något för oss, vad har Sebbe betytt för dem?
 
Inte en blomma. Inte en hälsning. Ingenting? En handling säger mer än 1000 ord!
 
Accepterar man inte mina barn, BÅDA mina barn? -Då vill jag inte ha någonting mer med dig att göra. Så känner jag. Vägen till mitt hjärta (till min kärlek och min respekt) går via mina barn...
 
När alla gäster började gå ner mot församlingshemmet plockade jag med mig Sebastians skatebord, hans diplom och så "Stampe". Sen sprang jag ner för att öppna.
Allt var ju redan klart, då vi dukat och förberett allting redan. Kvällen innan gjorde vi ordning alla bakelser och preppade kaffebryggarna som vi sedan slagit på direkt när vi hämtade blommorna där, precis innan cermonin.
 
 
 
 
 
 
 
 
Barn / Begravningen / Begravningsceremonin / Familj / Förkyld / Hejdå / Influensa / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Wintra