Godmorgon!
Nu, äntligen vet jag varför denna förkyling varit så segdragen. Varför febern inte ger sig osv. Jag har fått "Höstblåsor". Ja, det är sant.
 
 
Jag bestämmde mig ju för att försöka mota bort sjukdommen och köra på igår, men hur mycket jag än försöke så gick det inte. Jag vart helt utmattad bara vid själva tanken att försöka trotsa kroppens signaler. Så jag gav helt enkelt efter och la mig och sov istället.
 
Febern gick upp och ner under, i stort sätt hela dagen igår. Liksom inatt och nu på morgonen. Det jobbiga är att det inte är så direkt hög feber, bara 1-1,5 grader. Känns liksom om det aldrig bryter ut ordentigt utan bara ligger där i bakhåll och pyr.
Sen jag har blåsor i hela munnen. Känner mig undefär som om jag befinner mig i något sombie liknande tillstånd.
Finns väl inte så mycket annat att göra än att fortsätta vila tills orken kommer tillbaka och febern går ner...
 
Nu när "Sockerbiten" är lämnad på skolan och min Älskade man på väg till jobbet så får jag väl krypa ner i sängen igen och hålla tummarna för att det vänder snart!
 
 
 
Alltså, den här tjejen hon gör mitt liv underbart varje dag! Alltid! ​❤️
 
 
Önskar er alla en fantastik tisdag, så hörs vi lite senare! 
 
Puss ❤️
 
 
 
Och för er som orkar höra (läsa) mer, så fortsätter vi;... 
Stefan och Sebastians kompis fick med mig in i bilen och nu ar vi på väg till kyrkan, trots allt...
 
När vi kom fram fick Stefan först släppa av oss, mig och kompisen så att vi kunde skynda oss till församlingshemmet och möta upp min syster. Under tiden som Stefan och Wintra parkering.
 
I samma ögonblick som låste upp dörren till församlingshemmet för att hämta blommorna så börjar kyrklockorna ringa in för begravning.
 
Stefan och Wintra kommer springandes och ytterligare ett par vänner anländer för att hjälpa till.
Tillsamans fäster banden med "De sista älsningarna" på respektive bukett/arrangemang.
 
Vi hade inte fått det bredast bandet som vi beställt för ändamålet. Det bredaste utav dem vi hade var nästan bara hälften så bred som den bredd vi beställt.
Men nu fanns det som sagt ingen mer tid, nu fick vi göra det bästa av det vi hade.
Det viktigaste för mig var känslan av att vi bundit allting själva. En gåva från oss till Sebastian. Samt att vi själva skrivit "de sista hälsningarna" på banden. Även om bredden var mindre än vanligt. Så var ändå detta mer personligt än "vanligt". 
Det var det absolut minsta jag kunde göra för min son. För min Fina, Underbara, Älskade Sebasian.
Men samtidigt också på något sätt det sista jag någonsin skulle kunna göra för honom, till honom.
 
Medan kyrkklockorna fortfarande ringer skyndar vi oss upp till kyrkan och fram till kistan för att placera ut alltsammans. Nu är jag som radiostyrd igen. Jag kunde inte tänka, kunde inte ta in, ville inte förstå vad vi egentligen var där för. Det gick ändock inte att fatta att i den vit, tysta, kalla, livlösa kista, i den låg mn son. Alltså, det är så surrealistiskt så jag kan nog aldrig förklara- eller med ord berskriva hur fruktansvärt det var. Vilken prekär situation.
 
Jag noterar att de allara flesta redan hunnit in och slagit sig ner på bänkraderna.
Jag går fram till kistan och får börja flytta om, då praktiskt taget hela kist locket redan var belamrat/deckorerat med diverse blommor, ljus mm. Vi hade ju trots allt gemensamt kommit överrens om att vi skull få deckorera varisin sida om kistan samt halva kistan vardera.
 
På kistan ställde jag en stor vit nalle. Nallen hade ett rött sidnband om halsen, knutet till en rosett. Över hela bandet stod texten; "I Love you".
Den fina nallen hade Wintra gett sin storebror.
Framför nallen/i nallens knä la jag en vit fjäderkrans och i kransen la jag ned Sebastians påskägg, fyllt med hans favoritgodis. Kolaflaskor, sura nappar, sura bubbelflaskor, vingummi, kexchoklad, etc.
 
Det hade ju precis varit påskafton. Och liksom alltid så köpte jag 2st påskägg med mina barns favoritgodis. Jag ritade 2st skattkartor (från påskharen) Och la dem bredvid barnens sängar.
 
På påskaftomnsmorgonen så har Sebastian alltid hjälpt Wintra att följa sin karta och hitta sitt ägg. Vid det här laget kunde han alla min gömställen, han förstod sig på alla pilar, tecken och kryss på mina egenhändigt ritade kartor. Ja, han hade precis fyllt 18år. Men mina barn är mina barn och så länge de bor hemma så får de stå ut med mammas tokigheter, har jag alltid tänkt.
 
Denna påskaftonsmorgon fanns det dock ingen storebror där som kunde hjälpa Wintra. Hennes Älskade, Underbara storebror. Hennes stora idol och förebild. Hennes allt. Våran Sebbe fanns inte längre här och kunde hjälpa henne nu. 
Istället hjälptes vi åt, Wintra och jag. Först letade vi efter hennes ägg. Sen gick vi in till Sebastian och hämtade hans karta. Och så letade vi på även hans ägg.
 
Jag förklarade för Wintra att Sebastian skulle få med sig det till himmlen. Att vi skulle lämna det på kistan och att prästen sedan skulle lägga in det till honom efter begravningen så att han skulle få det med sig.
Det var då Wintra sa att; "Då vill jag att han skall få den här nallen med sig också. Så han inte glömmer att jag älskar honom"...
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress