/ Barn / Familj / Personligt /

Männen i mitt liv..

Idag har jag haft en ganska lugn dag hittills. Jag är ju precis mellan avstämmning och utförande stegen i just det här projektet. Och då är det allt som oftast ett lite lugnare tempo under ett par dagar efter att vi jobbat ganska intensivt med införsäljning under en tid.
 
Sedan när "utförandet", -själva mässan drar igång då är det full action som gäller igen. Dock är grunden redan lagd och grovjobbet då gjort så att säga. He he...
 
Vi började dagen med att lämna den söta "Sockerbiten" på skolan, redo för en ny dag. 
 
 
 
 
Sen kom min pappa och hämtade upp min älskade man.
Pappa och Stefan jobbar tillsammans så pappa brukar åka hit varje morgon, parkera här och så åker de tillsammans till arbetet.
I 90 fall av hundra så är de båda ute hos samma kund och jobbar samtidigt och då är det ju klockrent att samåka.
 
 
Nu skall jag in snabbt på ett super intressant möte på stan, ett samarbete som jag hoppas jättemycket på.
 
 
 
 
Ha en mysig dag alla, så hörs vi lite senare! 
 
Puss <3
 
 
Men innan ni går så tänkte jag åter ta er tillbaka till början av Mars 2016...
 
För det var ju precis så det var. Sebastian var en ängel nu. Stefan låg kvar på sjukhus, jättedålig. Wintra hade ju sovit borta ett par dagar som sagt. Vilket gjort att hon fått komma iväg och tänka på annat. Sluppit se mina tårar, min smärta, min ilska och min besvikelse över att detta bara kunde ske.
Nu var det dags för mig att resa mig upp borsta av mig all min självömkan och försöka ena familjen (oss som var kvar).
Wintra behövde få komma hem och in sin vardag och miljö, tillbaka till sin trygghet och sina rutiner igen. Även hon hade ju en stor sorg, hon hade förlorat sin storebror. Hennes hela värld var ju borta.
Hon behövde mig.
 
Likadant Stefan, han hade också en stor sorg. Han hade ju också förlorat Sebastian. Hans "son" sedan 12år.
Han behövde mig. Han behövde oss. Vi alla behövde varandra!
Och den ända som kunde se till så att vi kunde få vara tillsammans, iallafall ett par timmar varje dag, det var ingen annan än jag. Av det enkla skälet att Stefan låg där han låg och kunde inte komma hem. Och Wintra var ju bara 5år så det kunde ju på intet sätt läggas på hennes ansvar att samla familjen.
Så det tog jag hand om.
 
Samtidigt så hade jag en begravning jag skulle börja planera. Begravningsbyrå skulle väljas, eller godtas av alla inblandade. (Ja, för inte heller det här var något som vi skulle få rå om själva. Utan det var även denna gång andra anhöriga som absolut skulle säga sin sak hela tiden, om allt.)
 
Kista, gravsten, kyrka och gravplats skulle väljas och bestämmas.
Dödsannons skulle skrivas. Likaså begravningsprogram. Musik skulle väljas.
 
Vilka kläder Sebbe skulle ha på sig var något jag, helt på egen hand fick bestämma. Allt annat rådde det, inför varje beslut delade meningar om. Och så höll det på tills vi på ett eller annat sätt, mer eller mindre kompromissat.
 
Förutom att utse begravningsbyrå och sedan sitta i alla dessa möten därvid ett par - tre gånger/ vecka fram till begravningen, så var det en massa ytterligare saker som skulle fylla kalendern.
 
Det var besök hos prästen, två gånger om jag minns rätt?!
Vi hade ett enskillt inledande samtal var (Sebastians pappa och jag). Samt så hade vi ett gemensamt möte där vi bla gick igenom begravningsprogrammet , val av psalmer, val av musik som skulle spelas, osv.
 
Efter det så följde besök på, först Norra kyrkogården tillsammans med Kyrkovaktmästaren. Sedan stod Almby kyrkogård på tur. 
Just Almby kyrkogård var den jag ville ha. Och som jag vet att också Sebastian hade önskat. 
Det faller sig helt naturligt, dels då han är född och uppvuxen på söder. Vi har en familjegrav på Almby, i vilken både min gamle farmor, gamle farfar, min farmor och farfar, och så även min mamma är begravda.
 
Min mamma lämnade oss, också hon mycket hastigt på långfredagen 2013 inte ens 3 år senare så skulle jag alltså bli tvungen att även begrava min egen son.
 
Tillföljd av detta hade vi, lika självklart som naturligt pratat om döden och hur vi skulle begravas. Att vi alla en dag skulle ligga hos mamma.
Sebbe brukade alltid säga (lite gran med glimten i ögat) att han skulle smyga dit på natten med våra två hundar, den dagen de inte längre var vid liv. Bara för att vi alla skulle få vara tillsammans för alltid.
 
Trots det så fick Sebastian inte sin önskan igenom. Jag kämpade och stred verkligen på den punkten, men eftersom att jag ensam nu skulle representera vår sida för Sebastians räkning så vart jag överröstad direkt.
Jag som alltid varit så van vid att ha männen i mitt liv på min sida om förhandlingsbordet, i alla situationer. Men nu satt jag alltså där ensam med min man på sjukhus och min son i himlen...
 
Min Fina, Älskade man. (Vår lilla familj, i Stockholm i sommras.) <3
 
Min Älskade, Underbara, Fina Sebastian. Mamma Älskar dig till månen och tillbaka, alltid!!! <3 <3 <3
Barn / Familj / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Vardag / Wintra / karriär