Det vart en riktig mysdag igår också då vädret verkligen var som upplagt för en dag innomhus. En bra film, levande ljus och upkrupna under filtar i soffan, mer än så hade egentligen inte behövts för att göra gårdagen så mycket bättre än den faktiskt blev.
Dock har ju vi 2st hundar som inte gärna säger nej till att röra lite på sig, liksom våra lilla "Sockerbit" Wintra.
Så det vart iallafall en liten söndagspromenad innan regnet kom och tvingade in oss igen.
Härligt var det, trots allt.
Även Dr Mcstuffin fick följa med ut och ta lite luft...
Ser ni Minionen i trädet? Jag sa; "-Titta, där är Simpson!" He he
Men jag fick snabbt höra hur fel jag hade. Wintra hon har minsann koll hon!
När vi kom tillbaka in så pysslade vi lite, Wintra och jag medan Stefan fixade och planerade för veckans arbete.
Det vart bland annat lite teckning på ritplattan vi egentligen skulle burit ut i förrådet efter rensningen förra veckan. Men som alltid så upptäcker man ju saker som man glömt bort att man hade. Och som alltid blir oehört intressanta och spännande igen. Så denna fick på nåder stanna kvar inne, i alla fall ett litet tag till...
Nu sitter jag och fösöker styra upp de sista detaljerna inför mässan i Göteborg som stundar denna vecka. Sååå spännande!
Sen ska jag snart bege mig till fritids för att hämta tösen igen och då står bakning på schemat. Det har jag lovat henne och jag vet att hon ser fram emot det. Resultatet får ni se sen.
Tusen tack förresten för alla film- och serie tips jag fick av er, både här på bloggen och på facebook. Nu har vi lite att plöja igenom en tid framöver. Super gulligt, verkligen! ❤️ ❤️ ❤️
Ta hand om er så hörs vi, som alltid lite senare!
Puss ❤️
Och för er som orkar så tänkte jag dela med mig lite mer av vår resa fram till idag...
Begravningen var planerad till den 29 Mars 2016. Den 29 Mars var för mig redan en svart dag i min kalender. Det var dagen då min mamma lämnat oss, fredagen den 29 Mars 2013. Långfredagen det året.
Jag försökte få ett annat datum för Sebastians begravning. Men det skulle jag naturligtvis inte få igenom.
Det här datumet hade planerats och bokats in av Sebastians pappa och en annan anhörig. En släkting till mig som egentligen inte har haft någon relation till oss alls. Kanske något mer kontakt med Sebastian, då han fanns med till och från när Sebastian var liten. Men som inte visat det minsta intresse för Wintra tillexempel.
Han har träffat henne totalt vid 3-4 tillfällen under hela hennes liv. Inte ens idag, nu efter allt det här så har vi någon om helst kontakt.
Jag tyckte bara att det var mycket märkligt att han där och då skulle vara med, blanda sig i. Och styra och ställa i allting.
Att han hade åsikter om var och hur Sebastian skulle begravas. Och som till och med varit med och bokat in begravningen till det datum han var väl medveten om redan var ett jobbigt datum för hela vår familj.
Jag fick återigen bita ihop. Så var det bara.
Istället började jag planera blommor och musik till begravningen.Bokade upp församlingshemmet där vi skulle ha begravningskaffet.
Jag valde ut de kläder Sebastin skulle ha på sig, hans älsklingskäder.
Några utav hans favoritplagg, så som hans vita jeans, han G-star pike, en kavaj han fått av Stefan till julbordet, i December.
Hans nya Hugo Boss bälte som han fått av oss i julklapp, precis. Nya kalsonger och strumpor. Hans nya, fodrade skinn-Converce som han köpt bara ett par veckor innan olyckan. Hans nya Everest dunjacka, så att han inte skulle frysa. Min älskade lilla pojke. ❤️
Det var ju dock fortfarande vinter och kallt.
Min tanke var även att han skulle få med sig sitt täcke, för att få ännu lite mer värme. Täcket låg dessvärre kvar hos den före detta flickvännen tillsammans med diverse andra utav Sebastians tillhörigheter.
Något som jag och Sebastian hade försökt att få tillbak, försökt att boka in en tid med henne för att hämta redan innan olyckan.
Något som hon självklart vägrade oss. Hon kom med ursäkter, slingrade sig och skyllde på allt möjligt. Bara för att så länge hon hade hans saker kvar där så hade hon ju fortfarande en anledning att köra med honom på ett eller annat sätt. Jag vet inte om hon tyckte att hon besatt någon slags makt så länge sakerna fanns kvar hos henne?!
Sebastian vare sig orkade eller ville själv kontakta henna om detta tillslut pga allt tjafs kring det här och bad således mig att göra det åt honom.
(Dels han faktiskt behövde dem. Men framförallt för att han skulle få ett avslut med henne.)
När jag efter att har sökt henne en längre tid och till och med skrivit kort vad det gällde, att jag ensam skulle komma och hämta sakerna, Det enda hon behövde göra var att säga en dag och en tid som passade henne så skulle jag anpassa mig efter det. Så kom det ett svar via sms där hon uttryckte något i stil med att "Sebastian gott kunde höra av sig till henne själv om han var så intresserad av att hämta sina saker, han är väl ingen bebis lr"?!
(Det var ju precis det han hade försökt att göra, vid upprepade tillfällen. Dock med hjälp av mig för att just köra honom.)
Jag skrev tillbaka och förklarade varför jsg skulle komma själv. Att Sebastian varken hade egen bil eller något körkort heller. Så det fick helt enkelt bli så att hon fick acceptera att det var jag som skulle komma.
Något ytterligare svar på detta fick såklart inte. Och det hela rann för stunden ut i sanden...
När sedan olyckan hade skett och jag på nytt försökte få hem Sebastians saker. Dels täcket för att jag ville att han skulle få det med sig i kistan, vilket jag också förklarade. Men även hans övriga tillheter skulle ju självklart hem, nu mer aktuellt än någonsin tidigare.
Hon total igorerade detta helt.
Först dagarna efter begravningen då det var dags för jordfästning, efter det att kistan hade sänkts ner i jorden och själva cermoning var över så tittar hon på mig, med sina svarta (sjuka) ögon och nämner täcket, i samma mening som hon slänger ur sig någonting i stil med;
"Ja, han kunde ju ha haft sitt täcke nu."
och fortsätter sedan
"Men det finns ju olika sätt att be om saker på..." ???
Alltså allvarigt, hur jävla sjuk får man bli???
Om inte min syster hade dragit mig där ifrån vet jag inte hur det hade slutat?
Tyvärr är inte det här det enda denna mäsnniska gjort mot vare sig Sebastian eller mot oss i familjen, om man nu kan kalla henne mänsklig? Allt helvete hon tvingat oss alla att utstå är mer än ni någon, någonsin kan föreställa sig...
Det hon har gjort mot Sebastian är oförlåtligt!
Det hon låtit oss övriga utså är i mångt och mycket brottsligt och straffbart.
Min fråga är bra hur en människa som hon fungerar, eller snarare vad har hon varit med om för fruktansvärt som gjort henne till den hon är? Vill man verkligen veta det???