/ Allmänt / Barn / Familj / Familjeliv / Kläder & Mode / Min Sebastian /

Tisdagen den 29 Mars 2016

Igår trotsade jag febern och gav mig ut. Kännde att jag inte kunde ligga inne längre. Dels har jag ibland en tendens till att känna mig rastlös. I alla fall när man är tvingad att vara inne och ta det lugnt. Dels så hade vi en del saker vi skulle göra, inplanerade.
 
Vi var bortbjudna på en föreläsning (Stefan, jag och Wintra) till en församling, inte långt ifrån oss som vi gärna ville gå på. Sen hade vi ju fortfarande inte varit ute på Marieberg ännu för att byta Wintras regnställ (byta storleken på jackan).
Så det bestämde vi oss för att göra i går.
 
Innan vi skulle iväg på föreläsningn så försökte jag mig på att göra ett par utbakade flätor på Wintra. Det var ju såååå länge sen. Men det vart inte så dumt iallafall...
 
 
Hon vart så fin så, vår söta lilla "Sockerbit"! <3
 
Föreläsningen var jätte intressant och Wintra skötte sig exemplariskt som alltid! ;) <3
 
Sedan packade vi in oss i bilen och så bar det av till Marieberg...
 
 
 
Världen Finaste tjej, och världens lyckligaste mamma. För att jag fått den stora äran att vara just DIN mamma! <3
 
Vi började med att byta rengnstället när vi väl kom ut till Marieberg. Så att vi hade det klart.
 
 
 
Sen hann vi med lite shopping också. Jag hade ju  lovat Wintra att vi skulle åkt ut redan i lördags men då hade jag inte ork nog att gör det så vi passade på nu istället.
 
 
 
 
 
 
Det vart såklart uteslutande saker till donnan denna gång. Det var ju exakt det som vi hade planerat att göra under lördagen redan. Att köpa henne lite nya grejer, uppdatera hennes garderob lite grann...
 
Efter vår lilla shoppingrunda så stannade vi till och tittade in till en vän till min man som precis har öppnat en butik därute vid Mariebergs Köpcentrum. Min man skall hjälpa honom och hans fru med lite målning av butikslokalerna.
 
Nu ska jag försöka göra ett ryck igen, känner mig fortfarande inte helt 100?! Vet inte om mina utflykter i går gjort att förkylningen vill hålla sig kvar?! Hur som helst så vill jag bara komma igång igen. Har sååå mycket roligt att göra på jobbet nu så jag vägrar helt enkelt att vara sjuk längre!
'
 
Önskar er alla en underbart härlig måndag, så hörs vi lite senare!
 
Puss ❤️
 
 
 
Och för er som orkar och vill, så har jag skrivit ännu lite till;...
Så kom till slut dagen då vi allting handlat om nu , den sista tiden. Som allting kretsat kring. Som jag varit helt uppslukad av, planerat ch förberett. Det var tisdagen den 29 mars -2016 och Sebastians begravning skulle snart äga rum.
 
Stefan hade sedan någon vecka varit hemma och utskriven från sjukhuset. 
Sebastans vän hade sovit över hos oss sedan kvällen innan.
Och nu stod vi där allesammans, Stefan, jag, Wintra och kompisen och gjorde oss i ordning inför den stundande begravningscermnin.
 
I telefonen hade talade jag av och till under morgonen och förmiddagen med min syster, då vi skulle mötas vid församlingshemmet en stund innan det började (straxt före kl 13). Så att vi skulle hinna bära upp alla blommor, buketter och arrangemang till kyrkan och placera dem på och bredvisd kistan.
 
Inte ens kring detta kunde vi enas, Sebastians pappa och jag. Hur och var vi skulle ställa och placera ut allting, vad som skulle få ligga på kistan och inte, etc, etc.
Det hade slutat med att vi, redan på begravningsbyrån kommit överens om att vi skulle få ansvara för varsin sida.
Vi skulle få använda den vänstra sidan och Sebastians pappa den högra sidan.
 
Detsamma gällde för hur vi skulle sitta i kyrkan och vart våra annöriga och vänner skulle hänvisas att sitta.
Vår familj och våra nära och kära samt vår och Sebastians vänner, hänvisades till den vänstra sidan och Sebastians pappa och hans annhöriga till den högra.
 
Så jäkla dumt så man knappt kan tro att det är sant...
 
Klockan gick och vi var så gott som klara för att bege oss mot kyrkan.
Då knöt sig hela magen på mig, jag fick kraftiga bröstsmärtor och knappt någon luft. Jag kunde bara inte. Jag ville inte.
Om jag gick med på det här så skulle det ju vara detsamma som att jag; -Sebastians mamma, skulle acceptera det som hänt.
Det skulle helt plötsligt vara sant. 
Mardrömmen skulle vara förevigt, och bli vår nya verklighet.
 
Nej, det gick bara inte! Aldrig i mitt liv att jag tänker begrava mitt eget barn!
 
Klockan var snart 12.30, det var då vi skulle möta upp min syster vid församlingshemmet. Bara 30 minuter senare skulle cermonin börja. Vi skulle stå där i dörren och ta emot alla som kom. Dela ut "handbuketter"/rosor.
 
Hur sjutton skulle jag fixa det här? Det fanns ju inte dirkt någon tid att föra någon slags inre dialog. Fanns ingen tid för ressonemang eller diskussion.
Det fanns egentligen bara en sak att göra, hur jäkla jobbigt det än känndes. Hur ont det än gjorde. Hur motigt det än var.
Det enda jag kunda göra var att samla mig, bita ihop och åka iväg...
 
Barn / Familj / Kläder / Min allra Finaste Sebastian / Minimode / Mode / Sebastian / Sebbe / Shopping / Söndag / Wintra