/ Allmänt / Barn / Familj / Fredagen / Min Sebastian / Personligt / Sebbe / Stallet / Wintra /

Res dig upp

God kväll alla Fina!

Redan fredag igen, veckorna rusar verkligen bara förbi.

Efter jobbet idag så så har vi varit ute i stallet hela kvällen, Wintra hade ridlektion. Efter det så lockade liksom alltid kaninerna som finns där och jag spanade in och hälsade på den nya killen som kommit, Silver en riktig snygging måste jag säga! Tror bestämt att Ajax kommer att få lite konkurens...

 

Nu sover Sessan gott och min finaste man och jag har slängt oss ner i soffan och tänkte hitta någon bra film eller serie att börja kolla på. Är det någon som har något bra tips att komma med får ni jätte gärna lämna det här nere! ↓↓↓
(Tips tas tacksamt emot! He he...)

Önskar er alla en mysig fredagskväll oavsett hur ni väljer att spendera den!

 

Men först tänkte jag bara ta er tillbaka till Fredagen den 26/2-2016...

 

Vi tog oss så småning om hem. Sebbes kompis och jag.

Med oss hade vi Sebbes stora väska med kläder och diverse saker i. Liksom den bruna papperspåsen med Sebastians tillhörigheter i, från IVA.

 

Straxt efter kl 17 kom min manliga kollega förbi och lämnade av Wintra hos oss. Han hade tagit med henne hem från dagis när han hämtade upp sina två små. Och tillsammans gick de vägen förbi oss när de skulle hem.

 

Jag hade pratat med Stefan, (min man) igen via telefon, precis efter att vi lämnade sjukhuset. Så vi hade kommit överens om att vi två (Stefan och jag) tillsammans skulle berätta för Wintra om vad som hänt Sebastian. Jag såg helt enkelt inget annat sätt. Jag visste att jag inte skulle klara av att ta det själv med henne, det gick bara inte. Det skulle kännas som att jag skulle slita sönder hennes hjärta, förstöra henne och traumatisera henne för all framtid.

Hon hade ju inte ens hunnit komma ner till sjukhuset för att ta farväl utav sin Älskade storebror. Hur skulle hon kunna förstå?! Hur skulle jag kunna förklara varför hon inte fick säga hejdå?

 

Vi lät fredagen gå, köpte pizza och kollade på film med Wintra. Att pappa var på sjukhus nu, det berättade vi och hon pratade också med honom i telefonen en liten stund. Hon visste ju att han hade varit sjuk och att han hade fått skjuts ner till sjukhuset efter att hon hade blivit lämnad på dagis samma morgon.

 

Jag ska ärligt säga att jag faktiuskt inte minns hur- eller ens om vi parerade några frågor från henne gällande Sebastian, då på kvällen?! Som jag minns det gick kvällen ändå okej i den just i det avseendet.

 

Det var inte förrän på morgonen därpå som Wintra reagerade och sa;

”Vad tokigt mamma, Sebbes kompis är här. Men inte Sebbe”?!

 

Då började tårarna att rinna kan jag säga!

Jag tittade på kompisen som tittade på mig och även han började storgråta.

 

Jag käde att det här var inte rätt mot Wintra, absolut inte! Men jag klarade inte av att berätta det för henne. Inte då.

 

Wintra åkte senare samma dsag hem till min lillasyster och hennes dotter, Wintras kusin Lowa och sov över till på söndagen. Vilket gav mig ytterligare lite tid att försöka ta in och förstå allt som hänt. Samtidigt så hoppades jag på att Stefan snart skulle få komma hem igen. Jag längtade och jag väntade.

 

Det skulle dröja hela helgen och ytterligare ett par dagar in på nästkommande vecka innan Wintra och jag åkte ner till sjukhuset för att hälsa på Stefan.

Jag ville självklart åka ner till honom! Men jag ville samtidigt, under inga omständigheter tillbaka ner till den monsterbyggnaden där mardrömmen nyss blivit ett faktum.

 

 

Jag minns att det enda jag ville göra var att försöka sova för att på så sätt kunna vakna eller bli väckt ur denna vidriga mardröm som jag hoppades att detta var. Allt jag önskade var att få tillbaka min familj igen, hela min familj samlad på ett ställe.

 

Nu var det här dessvärre ingen mardröm, det var på riktigt. Sebastian min Älskling han var en ängel i himmelen nu. Stefan låg kvar på sjukhuset och Wintra hade ju först varit hos min syster sedan hos våra vänner (hennes bästa vän) ett par dagar.

Skulle något hända så var det bara för mig att resa på mig och se till att det blev gjort. Skulle vi någonsin kunna börja bearbeta det som hänt och hitta någon väg tillbaka så var det bara för mig att se till att ta tag i detta.

Det fanns inget annant...

 
 
 
Den nya snyggingen Silver...
 
 
Wintra och kaninerna... <3 <3 <3
 
 
 
Kommentarer (0)
Barn / Djur / Familj / Fredagen / Hästar / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Stallet / Wintra
/ Allmänt /

Avskedet...

Eftersom att vi fick så bråttom ner till avdelningen och in till Sebastian efter det att jag tagit emot det fruktansvärda samtalet så han jag knappt reagera på vilka alla människorna var som samlats där inne, runt Sebastians säng. Inte förrän, det var försent. Inte förrän allt redan var över och min Älskade lilla pojke hade blivit en ängel.

Efter att maskinerna tystnat och människorna börjat skingras så frågar jag om vi kan få möjligheten att sitta med honom i ett sk ”avskedsrum” för oss själva. Och alla våra nära och kära (vår ”familj”) som jag aldrig haft en tanke på att ringa in tidigare då det här inte alls var den utgången jag väntat mig.

Tack ock lov så tillmötesgår de min önskan. De ber oss lämna salen en stund för att de skall få möjligheten att koppla bort alla slangar och sladdar som fortfarande är uppkopplade på min son. För att sedan göra honom iordning innan de skulle ta honom vidare till just avskedsrummet enligt de önskemål jag framfört.

 

Under tiden går vi upp på rummet, packar ihop våra saker och tar oss sedan tillbaka till avdelningen igen.
Även denna gång vart vi sittandes i korridoren, kompisen och jag då väntrummet på avdelningen nu var överbefolkad. Där var personer som inte alls hade någonting där att göra. Personer som egentligen inte hade någon relation till Sebastian överhuvudtaget. Det känndes bara jobbigt.

 

När vi så småningom tillåts gå in till Sebastian igen så har det klatt honom i en vitt nattskjorta, lagt blommor i hans händer som det knäppt över bröstet på honom. Bredvid honom på nattygsbordet fladrar lågan ifrån ett stearinljus.

Han är så Vacker min FINA son, mitt barn! Han ser verkligen ut som en riktig ängel där han ligger, min allra FINASTE Sebastian!

Min ÄLSKADE, UNDERBARA, BUSIGA, GLADA, POSITIVA, LIVFULLA, UNGE! Åhhh gud, jag vill bara väcka honom och ta med mig honom hem igen!

 

Någonstans hoppades jag väl samtidigt på att någon skulle väcka mig, allra helst Sebastian själv. Bara för att tala om att jag just drömt den värsta mardröm man kan tänka sig, men att allt som sagt bara var en dröm?!

Allt var så surealistiskt och varje gång jag försöker tänka tillbaka och går igenom hela händelseförloppet i mitt huvud så känns allt bara blurrigt. Jag får som små fragment, som små korta filmsnuttar som spelas upp i slow motion framför mig. Det känns sååå overkligt så det går inte att beskriva.

 

Efter att vi varit inne hos honom i det nya rummet, ”avskedsrummet” ett oräkneligt antal gånger under fredagen så börjar det bli dags för oss att lämna sjukhuset.

 

Vi hade varit inne hos Stefan (min man). I salen där han låg och gråtit tillsammans en stund. Vi hade tillsammans kommit övereens om att Sebastians kompis skulle följa med mig hem, för att jag inte skulle bli sittandes ensam med Wintra nu de första kommande dagarna, då vi fortfarande inte visste hur länge Stefan skulle bli kvar eller hur hans återhämtning och reabilitering skulle se ut.

 

Helt plötsligt så står jag där i korridoren, utanför ingången till avdelningen IVA på USÖ. I ena handen har jag den väska med Sebastians kläder och hygienartiklar som vi varit och hämtat efter det att Sebastian först hade anlänt till avdelningen på torsdagen. De saker vi, eller jag var så säker på att han skulle behöva så fort han vaknade upp och skulle få åka hem igen.

I min andra hand höll jag en brun papperspåse med de tillhörigheter som Sebastian hade haft på sig när han kom in. Han Mobiltelefon, hans armband och hans plånbok, bla.

(De kläder han hade på sig när ambulanspersonalen hämtade honom klipptes upp och slängdes.)

 

Här stod jag nu tillsammans med Sebastians kompis och Sedastians saker, men utan min Sebastian?!?!

 

Vad skulle hända nu? Hur skulle jag göra nu? Vem var jag nu? Och Wintra som snart skulle hämtas från dagis, lyckligt ovetandes om det fruktansvärda som just hänt. Det dramatiska, ofattbara som för alltid skulle komma att förändra våra liv, vår familj och vår framtid. Vad skulle jag säga till henne? Hur skulle jag kunna berätta för henne, att hennes ÄLSKADE storebror, hennes största hjälte, hennes stora förebild och beskyddare som hon älskade så villkorslöst och som lika villkorslöst älskade och avgudade henne. Att han aldrig mer skulle komma hem. Att hennes storebror nu var en ängel i himlen. Hur förklarar man det för en 5-åring???

Wintra med sin Älskade storebror. Hennes största idol. Hennes förebild. Hennes beskyddare. Hennes Allt! <3
 
Det absolut sista kortet jag någonsin skulle komma att ta på mina två barn tillsammans, på Wintras födelsedag. Hennes 5-årsdag den 11/2-2016. Bara 2 veckor tidigare...

Sebastians armband och mobiltelefon som jag var några av de få saker som låg i den "bruna pappers påsen" jag fick med mig hem i från IVA.
 
Armbandet hade han precis fått av mig, på sin 18-års dag...
 
Nu sitter det föralltid runt min armled istället. På så sätt så har jag alltid en lite bit av Sebbe med mig hela tiden... <3<3<3<3<3
  
/ Allmänt / Fredagen / IVA / Min Sebastian / Personligt / Sebbe /

Så kom samtalet...

SÅ KOM SAMTALET...

 

Någon gång runt kl 8.30 ca på morgonen så ringer telefonen i vårt rum på nytt. Denna gång var det samtalet jag trodde att jag väntat på. Dessvärre skulle detta komma att bli det värsta samtalet jag någonsin tagit emot i hela mitt (då) 39 åriga liv. Det samtalet alla föräldrar fruktar.Det absolut värsta tänkbara.

I andra ändan hör jag sköterskan röst, ”Är det Malin jag talar med?”

Ja”, svarar ja.

Ska ni vara med så får ni skynda er, för nu är det slut!” Hör jag denna sköterska säga med totalt likgilltig röst. Jag slänger på luren i panik. Vad är det som händer???????

 

Vi rusar ut ur rummet, utan att ens hinna sätta på oss skorna. Springer ner till avdelningen och in i salen/rummet där min Älskade, Fina, lilla kille ligger. Vi skyndar fram till sängen och slår oss ner på högra sida om sängen.

I samma stund inser jag att alla maskiner på denna högra sida redan är avstängda???????

 

Jag tar sebastians hand samtidigt som jag tittar upp på skärmen till vänster om honom där de två pulserande linjerna snart skall bli helt raka, det piper. Och i samma sekund hör jag mig själv vråla rakt ut; ”NEEEEEEEEEEEEJ, NEEEEEEEEEEEEJ, NEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!”

 

Vad var det som hände? Hur får det gå till egentligen? Hur är detta möjligt?

Inte en förvarning, inte en hint, ingen disskusion eller något gemensamt övervägande innan ett sådant här beslut fattas? Ingenting?!

Får man bara göra så här????

Att dessutom inte ens vänta till det att vi alla, och då kanske främst föräldrarna, BÅDA föräldrarna var på plats innan man påbörjar avstängning av de livsuppehållande åtgärder som min son hade, mitt barn. Är det rätt???

Och jag hade ju verkligen sagt högt och tydligt till samtliga närvarande (läkare och sköterskor, anhöriga) direkt efter det att vi först kom upp till IVA att; ”Vad som än händer så får ni ALDRIG stänga av de här maskinerna! ALDRIG!!!”

Det betydde alltså ingenting alls?! Det tog man inte hänsyn till överhuvudtaget?!

 

Kl 09.10 förklarades min son vara död?!?!?!?!

Han fick alltså knappt 19 timmar på¨sig att kämpa, att försöka fixa det här och komma tillbaka. 19 timmar???

Jag vet att Sebbe hade klarat det här om han bara hade fått chansen! Jag är fortfarande helt övertygad om det! Så är det bara, det är något jag bara vet!

Jag blir så jävkla ledsen varje gång jag går igenom det här i mitt huvud, i mina tankar. Hur är det möjligt att det får gå till på det här sättet????

Åter igen vill jag bara ställa frågan; -”Kan det verkligen bli värre än så här?”

 

Nu borde vi väl nått toppen av detta helvetesberg vi ovillgt fått bestiga?!

Tyvärr måste jag säga; -”Det som hänt Sebastian är det absolut värsta tänkbara. Någonting som ingen förälder, syskon eller familj någonsin skall behöva uppleva!”

Dessvärre tar det inte slut här. Mardrömmen bara fortsätter...”

 

 
(OBS! Bild lånad...)