/ Allmänt /

Avskedet...

Eftersom att vi fick så bråttom ner till avdelningen och in till Sebastian efter det att jag tagit emot det fruktansvärda samtalet så han jag knappt reagera på vilka alla människorna var som samlats där inne, runt Sebastians säng. Inte förrän, det var försent. Inte förrän allt redan var över och min Älskade lilla pojke hade blivit en ängel.

Efter att maskinerna tystnat och människorna börjat skingras så frågar jag om vi kan få möjligheten att sitta med honom i ett sk ”avskedsrum” för oss själva. Och alla våra nära och kära (vår ”familj”) som jag aldrig haft en tanke på att ringa in tidigare då det här inte alls var den utgången jag väntat mig.

Tack ock lov så tillmötesgår de min önskan. De ber oss lämna salen en stund för att de skall få möjligheten att koppla bort alla slangar och sladdar som fortfarande är uppkopplade på min son. För att sedan göra honom iordning innan de skulle ta honom vidare till just avskedsrummet enligt de önskemål jag framfört.

 

Under tiden går vi upp på rummet, packar ihop våra saker och tar oss sedan tillbaka till avdelningen igen.
Även denna gång vart vi sittandes i korridoren, kompisen och jag då väntrummet på avdelningen nu var överbefolkad. Där var personer som inte alls hade någonting där att göra. Personer som egentligen inte hade någon relation till Sebastian överhuvudtaget. Det känndes bara jobbigt.

 

När vi så småningom tillåts gå in till Sebastian igen så har det klatt honom i en vitt nattskjorta, lagt blommor i hans händer som det knäppt över bröstet på honom. Bredvid honom på nattygsbordet fladrar lågan ifrån ett stearinljus.

Han är så Vacker min FINA son, mitt barn! Han ser verkligen ut som en riktig ängel där han ligger, min allra FINASTE Sebastian!

Min ÄLSKADE, UNDERBARA, BUSIGA, GLADA, POSITIVA, LIVFULLA, UNGE! Åhhh gud, jag vill bara väcka honom och ta med mig honom hem igen!

 

Någonstans hoppades jag väl samtidigt på att någon skulle väcka mig, allra helst Sebastian själv. Bara för att tala om att jag just drömt den värsta mardröm man kan tänka sig, men att allt som sagt bara var en dröm?!

Allt var så surealistiskt och varje gång jag försöker tänka tillbaka och går igenom hela händelseförloppet i mitt huvud så känns allt bara blurrigt. Jag får som små fragment, som små korta filmsnuttar som spelas upp i slow motion framför mig. Det känns sååå overkligt så det går inte att beskriva.

 

Efter att vi varit inne hos honom i det nya rummet, ”avskedsrummet” ett oräkneligt antal gånger under fredagen så börjar det bli dags för oss att lämna sjukhuset.

 

Vi hade varit inne hos Stefan (min man). I salen där han låg och gråtit tillsammans en stund. Vi hade tillsammans kommit övereens om att Sebastians kompis skulle följa med mig hem, för att jag inte skulle bli sittandes ensam med Wintra nu de första kommande dagarna, då vi fortfarande inte visste hur länge Stefan skulle bli kvar eller hur hans återhämtning och reabilitering skulle se ut.

 

Helt plötsligt så står jag där i korridoren, utanför ingången till avdelningen IVA på USÖ. I ena handen har jag den väska med Sebastians kläder och hygienartiklar som vi varit och hämtat efter det att Sebastian först hade anlänt till avdelningen på torsdagen. De saker vi, eller jag var så säker på att han skulle behöva så fort han vaknade upp och skulle få åka hem igen.

I min andra hand höll jag en brun papperspåse med de tillhörigheter som Sebastian hade haft på sig när han kom in. Han Mobiltelefon, hans armband och hans plånbok, bla.

(De kläder han hade på sig när ambulanspersonalen hämtade honom klipptes upp och slängdes.)

 

Här stod jag nu tillsammans med Sebastians kompis och Sedastians saker, men utan min Sebastian?!?!

 

Vad skulle hända nu? Hur skulle jag göra nu? Vem var jag nu? Och Wintra som snart skulle hämtas från dagis, lyckligt ovetandes om det fruktansvärda som just hänt. Det dramatiska, ofattbara som för alltid skulle komma att förändra våra liv, vår familj och vår framtid. Vad skulle jag säga till henne? Hur skulle jag kunna berätta för henne, att hennes ÄLSKADE storebror, hennes största hjälte, hennes stora förebild och beskyddare som hon älskade så villkorslöst och som lika villkorslöst älskade och avgudade henne. Att han aldrig mer skulle komma hem. Att hennes storebror nu var en ängel i himlen. Hur förklarar man det för en 5-åring???

Wintra med sin Älskade storebror. Hennes största idol. Hennes förebild. Hennes beskyddare. Hennes Allt! <3
 
Det absolut sista kortet jag någonsin skulle komma att ta på mina två barn tillsammans, på Wintras födelsedag. Hennes 5-årsdag den 11/2-2016. Bara 2 veckor tidigare...

Sebastians armband och mobiltelefon som jag var några av de få saker som låg i den "bruna pappers påsen" jag fick med mig hem i från IVA.
 
Armbandet hade han precis fått av mig, på sin 18-års dag...
 
Nu sitter det föralltid runt min armled istället. På så sätt så har jag alltid en lite bit av Sebbe med mig hela tiden... <3<3<3<3<3