Oj då, nu har jag varit borta alldeles för länge igen. Jag vet inte om man skall se det som ett gott tecken eller tvärtom vad det gäller min sorgeprocess. Det kan bero på att det har varit så fullt upp i livet med en massa saker som tagit fart?!

Men även det skulle ju kunna vara på gott och ont. Det skulle ju kunna vara så att jag helt enkelt försökt att fylla mitt liv, mina dagar, mitt arbete och min fritid till bredden för att inte behöva ta itu med just sorgen och sorgearbetet. För att slippa komma till insikt om att det som har hänt faktiskt har hänt. På riktigt?!

Eller så kanske jag bara ska strunta i att analysera allting jag gör och bara låta mig glädjas åt att jag sitter här och skriver igen.

För det är faktiskt så, hur konstigt det än låter att när jag är inne i detta forum och skriver (framförallt om min Älskade Sebastian) så känns det som att jag har honom med mig igen. Som att han sitter här oss mig. Vi är i vår bubbla, i vår egen lilla värld där ingen kan störa eller ta honom ifrån mig. Här inne får vi vara tillsammans för alltid...

I det sista inlägget jag gjorde förra året så berättade jag om att vi befann oss uppe i det sk ”annhörigrummet” och precis hade mottagit det sista samtalet från min kollega straxt efter kl 07.00 på morgonen, fredagen den 26 Februari-2016.

När kompisen och jag hade lämnat avdelningen och Sebastians rum sista gången under natten/tidig fredags morgon för att bege oss upp till detta anhörigrum som nu mer var vårt kryp in, vår avbytarbänk eller vad man nu väljer att se det som. Så var allting okej med Sebastian. Okej i den bemärkelsen att ingenting hade förändrats från det att vi kommit in och därefter fått beskedet att de ”fått liv i honom”. Han låg där i sin säng, kopplad till alla de slangar, maskiner och apparater som han gjort när vi först klev in i salen på IVA.

Då när jag också sagt den där meningen; ”Vad som än händer så får ni ALDRIG stänga av de här maskinerna! ALDRIG!!!”

Väl uppe i anhörigrummet så försöker ja gång på gång lugna ner honom genom att få honom att förstå att; ”Faran är över, Sebbe kommer att fixa det här”.

Jag var ju så övertygad om att det faktiskt var så. Jag sa också, flera gånger att; ”Dom kommer snart ringa oss och tala om att han har vaknat, sen får vi gå ner och träffa honom igen.”

Jag försökte trösta honom så gott jag kunde. Jag tyckte så fruktansvärt synd om honom, att även han skulle behöva se och gå igenom allt det här...

Han sa gång på gång; ”Det borde vara jag som låg där nere, inte Sebbe!” , ”Det är mitt fel, hur kunde det gå så här?!”, etc, etc.

Det var absolut inte hans fel, inte på något sätt! Ingen av dem två skulle ligga här överhuvudtaget!

Ingen kunde förutse detta, ingen!

Att vi nu hade hamnat i den situationen vi befann oss i var ju ingenting som någon hade önskat eller i förväg ens kunnat ana.

Allt jag ville vara bara att han skulle förstå det. Det här skulle ju, trots allt gå bra.

Nästa samtal som jag snart skulle ta emot är ett samtal jag aldrig någonsin kommer att glömma. Så fruktansvärt, så ofattbart och bara helt fel...