/ Allmänt / Barn / Familj / Min Sebastian /

Begravningsceremonin

 
Äntligen är jag på bättringsvägen. Och det känns ju underbart, måste jag säga.
Så länge som jag varit dålig nu. Det bokstavligt talat kliar i hela kroppen på mig, nu vill jag bara tillbaka till jobbet igen. Jag har ju samlat på mig sååå mycket energi så nu kommer det att hända grejer. Tänk vad det kommer att gå undan. 
Jag har ju försökt att läsa så mycket jag kunnat och så har jag legat och funderat och spånat på nya idéer och ändringar som jag vill att vi skall testa. Sjukt spännande kommer det att bli iallafall.
 
Dessvärre har en liten "Socker" blivit sjuk istället. Hon är super förkyld och har ont i halsen. Ingen direkt feber ännu, men det var ingenting att tveka på, hon ficka stanna hemma idag. Vi tänkte att det är nog bättre att ta det säkra före det osäkra. Och hon sa ju själv att hon kände sig hängig. Då är det ju trots allt bättre att hålla sig inne och försöka vila så mycket det bara går. Hoppas nu bara att hon slipper blåsorna.  
Lilla hjärtat, hon ligger nerbäddad i soffan och kollar Barnkanalen på sin padda. ❤️
 
Jag har tait in datorn i vardagsrummet och satt mig bredvid Wintra i soffan för att försöka komma igång lite grann. Jag tänkte att jag skulle börja med att skissa ner alla fantastiska idéer jag fick så att jag har det nerskrivet och sedan försöka se hur vi skulle kunna implementera dessa i verksamheten.
 
Sen ska jag laga lite mat till sjuklingen... ❤️
 
 
Önskar er en toppen torsdag i det helt otroligt vackra höstvädret!
 
Vi hörs lite senare...
 
Puss ❤️
 
 
Och för er som orkar så har jag som vanligt skrivit ännu lite mer...
 
Vi la snabbt till rätta de arrangemang och buketter vi gjort, vid kistan. Sebastians skateboard hans kanin -"Stampe" som han haft sedan han var liten (och fortfarande har kvar) och hans diplom från "Gnagisklubben" la jag tillsammans vid blommorna.
 
Framför kistan stod en fotografi av min Fina pojke. Jag mötte hans lekfulla blick och hans underbara, spontana leende. I samma sekund slog det mig vart jag var och vad jag skulle göra. Det knep till i hjärtat på mig, något så fruktansvärt. Åhhhhhhhhhhh
Ville bara skrika men det gick väl inte för sig?
 
Jag skyndade bort och slog mig ner på bänkraden längstfram på höger sida. Där satt redan Stefan, Wintra, Sebbes kompis och en vännina till mig.
Jag återgick till mitt robotlika tillstånd igen, stålsatte mig. Det började nu bli mer än regel än ett undantag.
 
Begravningscermonin gick ändå över förväntan bra. Den var otrolikt vacker och oerhört känslosam.
Jag lyckades ta mig upp och läsa min dikt för Sebastian (och för hela försammlingen).
Jag klarade av att gå fram till kistan och lägga på min hand bukett. Det låter säkert jätte konstigt, men jag bara gjorde. Försökte att tränga bort alla tankar och känslor. Klarade inte av att inse att det är var vårat farväl.
Allt jag egentligen ville var att åka hem. Åka hem och vänta på att Sebbe skulle komma. Kanke ville jag till och med gå ut för att ringa honom och be honom komma och hämta upp mig.
Men jag vägrade acceptera att min son låg i den vita kistan och det var nu vi skulle ta "ett sista farväl". Aldrig!
 
Istället för att gå och sätta mig igen ställde jag mig framför kistan och kramade om alla som var påväg upp till Sebastian. Jag tackade dem för deras deltagande och bjöd samtidigt in dem till kaffet i Församlinshemmet, som skulle vara direkt efteråt.
 
Det var så mycket folk som var där, trots att vi inte fått skriva som vi önskat i annonsen. Men jag minns att det gjorde mig så oerhört lycklig mitt i all denna sorg. Att alla de som var här dom hade kommit hit förr Sebastians skull. Min Älskade, Fina, Underbara lilla Bebban han hade gjort sånt avtryck hos alla dessa männinskor. Det värmde mitt mamma hjärta, kan jag säga.
 
Det var barndomsvänner till Sebastian, lärare som han hade haft på högstadiet, barndomsvänner till mig tillsammans med sina barn som vuxit upp tillsammans med Sebastian. Mostrar, morbröder och kusiner, mina mostrar, mina kusiner, kusinbarn, gammelmormor och gammelmorfar, min Älskade Pappa Tomas och mina syskon. Och många, många fler.
 
Men det fanns också de som inte var där, några saknade, andra inte. 
Det gjorde ont. Och gör fortfarande väldigt ont när jag tänker på det. Framförallt när det gäller vissa av de som inte kom. Folk man levt med, som i familjekonstellationer i över 12-15år. Om dom nu valde att inte komma för att straffa mig, det vet jag inte? 
Men jag blir så ledsen för Sebbes skull när jag tänker på att folk som jag trott varit en del av oss, och som jag trott att Sebbe och jag var en del av. Människor som betytt något för oss, vad har Sebbe betytt för dem?
 
Inte en blomma. Inte en hälsning. Ingenting? En handling säger mer än 1000 ord!
 
Accepterar man inte mina barn, BÅDA mina barn? -Då vill jag inte ha någonting mer med dig att göra. Så känner jag. Vägen till mitt hjärta (till min kärlek och min respekt) går via mina barn...
 
När alla gäster började gå ner mot församlingshemmet plockade jag med mig Sebastians skatebord, hans diplom och så "Stampe". Sen sprang jag ner för att öppna.
Allt var ju redan klart, då vi dukat och förberett allting redan. Kvällen innan gjorde vi ordning alla bakelser och preppade kaffebryggarna som vi sedan slagit på direkt när vi hämtade blommorna där, precis innan cermonin.
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)
Barn / Begravningen / Begravningsceremonin / Familj / Förkyld / Hejdå / Influensa / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Wintra
/ Allmänt / Barn / Familj / Familjeliv / Kläder & Mode / Min Sebastian /

Tisdagen den 29 Mars 2016

Igår trotsade jag febern och gav mig ut. Kännde att jag inte kunde ligga inne längre. Dels har jag ibland en tendens till att känna mig rastlös. I alla fall när man är tvingad att vara inne och ta det lugnt. Dels så hade vi en del saker vi skulle göra, inplanerade.
 
Vi var bortbjudna på en föreläsning (Stefan, jag och Wintra) till en församling, inte långt ifrån oss som vi gärna ville gå på. Sen hade vi ju fortfarande inte varit ute på Marieberg ännu för att byta Wintras regnställ (byta storleken på jackan).
Så det bestämde vi oss för att göra i går.
 
Innan vi skulle iväg på föreläsningn så försökte jag mig på att göra ett par utbakade flätor på Wintra. Det var ju såååå länge sen. Men det vart inte så dumt iallafall...
 
 
Hon vart så fin så, vår söta lilla "Sockerbit"! <3
 
Föreläsningen var jätte intressant och Wintra skötte sig exemplariskt som alltid! ;) <3
 
Sedan packade vi in oss i bilen och så bar det av till Marieberg...
 
 
 
Världen Finaste tjej, och världens lyckligaste mamma. För att jag fått den stora äran att vara just DIN mamma! <3
 
Vi började med att byta rengnstället när vi väl kom ut till Marieberg. Så att vi hade det klart.
 
 
 
Sen hann vi med lite shopping också. Jag hade ju  lovat Wintra att vi skulle åkt ut redan i lördags men då hade jag inte ork nog att gör det så vi passade på nu istället.
 
 
 
 
 
 
Det vart såklart uteslutande saker till donnan denna gång. Det var ju exakt det som vi hade planerat att göra under lördagen redan. Att köpa henne lite nya grejer, uppdatera hennes garderob lite grann...
 
Efter vår lilla shoppingrunda så stannade vi till och tittade in till en vän till min man som precis har öppnat en butik därute vid Mariebergs Köpcentrum. Min man skall hjälpa honom och hans fru med lite målning av butikslokalerna.
 
Nu ska jag försöka göra ett ryck igen, känner mig fortfarande inte helt 100?! Vet inte om mina utflykter i går gjort att förkylningen vill hålla sig kvar?! Hur som helst så vill jag bara komma igång igen. Har sååå mycket roligt att göra på jobbet nu så jag vägrar helt enkelt att vara sjuk längre!
'
 
Önskar er alla en underbart härlig måndag, så hörs vi lite senare!
 
Puss ❤️
 
 
 
Och för er som orkar och vill, så har jag skrivit ännu lite till;...
Så kom till slut dagen då vi allting handlat om nu , den sista tiden. Som allting kretsat kring. Som jag varit helt uppslukad av, planerat ch förberett. Det var tisdagen den 29 mars -2016 och Sebastians begravning skulle snart äga rum.
 
Stefan hade sedan någon vecka varit hemma och utskriven från sjukhuset. 
Sebastans vän hade sovit över hos oss sedan kvällen innan.
Och nu stod vi där allesammans, Stefan, jag, Wintra och kompisen och gjorde oss i ordning inför den stundande begravningscermnin.
 
I telefonen hade talade jag av och till under morgonen och förmiddagen med min syster, då vi skulle mötas vid församlingshemmet en stund innan det började (straxt före kl 13). Så att vi skulle hinna bära upp alla blommor, buketter och arrangemang till kyrkan och placera dem på och bredvisd kistan.
 
Inte ens kring detta kunde vi enas, Sebastians pappa och jag. Hur och var vi skulle ställa och placera ut allting, vad som skulle få ligga på kistan och inte, etc, etc.
Det hade slutat med att vi, redan på begravningsbyrån kommit överens om att vi skulle få ansvara för varsin sida.
Vi skulle få använda den vänstra sidan och Sebastians pappa den högra sidan.
 
Detsamma gällde för hur vi skulle sitta i kyrkan och vart våra annöriga och vänner skulle hänvisas att sitta.
Vår familj och våra nära och kära samt vår och Sebastians vänner, hänvisades till den vänstra sidan och Sebastians pappa och hans annhöriga till den högra.
 
Så jäkla dumt så man knappt kan tro att det är sant...
 
Klockan gick och vi var så gott som klara för att bege oss mot kyrkan.
Då knöt sig hela magen på mig, jag fick kraftiga bröstsmärtor och knappt någon luft. Jag kunde bara inte. Jag ville inte.
Om jag gick med på det här så skulle det ju vara detsamma som att jag; -Sebastians mamma, skulle acceptera det som hänt.
Det skulle helt plötsligt vara sant. 
Mardrömmen skulle vara förevigt, och bli vår nya verklighet.
 
Nej, det gick bara inte! Aldrig i mitt liv att jag tänker begrava mitt eget barn!
 
Klockan var snart 12.30, det var då vi skulle möta upp min syster vid församlingshemmet. Bara 30 minuter senare skulle cermonin börja. Vi skulle stå där i dörren och ta emot alla som kom. Dela ut "handbuketter"/rosor.
 
Hur sjutton skulle jag fixa det här? Det fanns ju inte dirkt någon tid att föra någon slags inre dialog. Fanns ingen tid för ressonemang eller diskussion.
Det fanns egentligen bara en sak att göra, hur jäkla jobbigt det än känndes. Hur ont det än gjorde. Hur motigt det än var.
Det enda jag kunda göra var att samla mig, bita ihop och åka iväg...
 
Kommentarer (0)
Barn / Familj / Kläder / Min allra Finaste Sebastian / Minimode / Mode / Sebastian / Sebbe / Shopping / Söndag / Wintra
/ Barn / Familj / Personligt /

Männen i mitt liv..

Idag har jag haft en ganska lugn dag hittills. Jag är ju precis mellan avstämmning och utförande stegen i just det här projektet. Och då är det allt som oftast ett lite lugnare tempo under ett par dagar efter att vi jobbat ganska intensivt med införsäljning under en tid.
 
Sedan när "utförandet", -själva mässan drar igång då är det full action som gäller igen. Dock är grunden redan lagd och grovjobbet då gjort så att säga. He he...
 
Vi började dagen med att lämna den söta "Sockerbiten" på skolan, redo för en ny dag. 
 
 
 
 
Sen kom min pappa och hämtade upp min älskade man.
Pappa och Stefan jobbar tillsammans så pappa brukar åka hit varje morgon, parkera här och så åker de tillsammans till arbetet.
I 90 fall av hundra så är de båda ute hos samma kund och jobbar samtidigt och då är det ju klockrent att samåka.
 
 
Nu skall jag in snabbt på ett super intressant möte på stan, ett samarbete som jag hoppas jättemycket på.
 
 
 
 
Ha en mysig dag alla, så hörs vi lite senare! 
 
Puss <3
 
 
Men innan ni går så tänkte jag åter ta er tillbaka till början av Mars 2016...
 
För det var ju precis så det var. Sebastian var en ängel nu. Stefan låg kvar på sjukhus, jättedålig. Wintra hade ju sovit borta ett par dagar som sagt. Vilket gjort att hon fått komma iväg och tänka på annat. Sluppit se mina tårar, min smärta, min ilska och min besvikelse över att detta bara kunde ske.
Nu var det dags för mig att resa mig upp borsta av mig all min självömkan och försöka ena familjen (oss som var kvar).
Wintra behövde få komma hem och in sin vardag och miljö, tillbaka till sin trygghet och sina rutiner igen. Även hon hade ju en stor sorg, hon hade förlorat sin storebror. Hennes hela värld var ju borta.
Hon behövde mig.
 
Likadant Stefan, han hade också en stor sorg. Han hade ju också förlorat Sebastian. Hans "son" sedan 12år.
Han behövde mig. Han behövde oss. Vi alla behövde varandra!
Och den ända som kunde se till så att vi kunde få vara tillsammans, iallafall ett par timmar varje dag, det var ingen annan än jag. Av det enkla skälet att Stefan låg där han låg och kunde inte komma hem. Och Wintra var ju bara 5år så det kunde ju på intet sätt läggas på hennes ansvar att samla familjen.
Så det tog jag hand om.
 
Samtidigt så hade jag en begravning jag skulle börja planera. Begravningsbyrå skulle väljas, eller godtas av alla inblandade. (Ja, för inte heller det här var något som vi skulle få rå om själva. Utan det var även denna gång andra anhöriga som absolut skulle säga sin sak hela tiden, om allt.)
 
Kista, gravsten, kyrka och gravplats skulle väljas och bestämmas.
Dödsannons skulle skrivas. Likaså begravningsprogram. Musik skulle väljas.
 
Vilka kläder Sebbe skulle ha på sig var något jag, helt på egen hand fick bestämma. Allt annat rådde det, inför varje beslut delade meningar om. Och så höll det på tills vi på ett eller annat sätt, mer eller mindre kompromissat.
 
Förutom att utse begravningsbyrå och sedan sitta i alla dessa möten därvid ett par - tre gånger/ vecka fram till begravningen, så var det en massa ytterligare saker som skulle fylla kalendern.
 
Det var besök hos prästen, två gånger om jag minns rätt?!
Vi hade ett enskillt inledande samtal var (Sebastians pappa och jag). Samt så hade vi ett gemensamt möte där vi bla gick igenom begravningsprogrammet , val av psalmer, val av musik som skulle spelas, osv.
 
Efter det så följde besök på, först Norra kyrkogården tillsammans med Kyrkovaktmästaren. Sedan stod Almby kyrkogård på tur. 
Just Almby kyrkogård var den jag ville ha. Och som jag vet att också Sebastian hade önskat. 
Det faller sig helt naturligt, dels då han är född och uppvuxen på söder. Vi har en familjegrav på Almby, i vilken både min gamle farmor, gamle farfar, min farmor och farfar, och så även min mamma är begravda.
 
Min mamma lämnade oss, också hon mycket hastigt på långfredagen 2013 inte ens 3 år senare så skulle jag alltså bli tvungen att även begrava min egen son.
 
Tillföljd av detta hade vi, lika självklart som naturligt pratat om döden och hur vi skulle begravas. Att vi alla en dag skulle ligga hos mamma.
Sebbe brukade alltid säga (lite gran med glimten i ögat) att han skulle smyga dit på natten med våra två hundar, den dagen de inte längre var vid liv. Bara för att vi alla skulle få vara tillsammans för alltid.
 
Trots det så fick Sebastian inte sin önskan igenom. Jag kämpade och stred verkligen på den punkten, men eftersom att jag ensam nu skulle representera vår sida för Sebastians räkning så vart jag överröstad direkt.
Jag som alltid varit så van vid att ha männen i mitt liv på min sida om förhandlingsbordet, i alla situationer. Men nu satt jag alltså där ensam med min man på sjukhus och min son i himlen...
 
Min Fina, Älskade man. (Vår lilla familj, i Stockholm i sommras.) <3
 
Min Älskade, Underbara, Fina Sebastian. Mamma Älskar dig till månen och tillbaka, alltid!!! <3 <3 <3