/ Allmänt / Fredagen / IVA / Sebastian / Sebbe /

Om blickar kunde döda...

Vilken fantastisk lördag vi fick trots att gårdagen inte såg så där vidare ut. Dagen här hemma började med frukost framför Tv 4s Nyhetsmorgon. Efter det så var det dags för terminens första kalas för Wintra.
Stefan har jobbat hela dan för att hinna klart med den lägenhet han håller på i just nu. För att hålla deadline.
 
Nu tänkte jag straxt börja med maten så den är klar till han kommer hem och Wintra kommer in igen efter att ha varit ute och lekt en stund här på gården.
 
Hoppas att ni också har haft en lugn och härlig lördag så här långt!
 
 
Men först tänkte jag åter ta er tillbaka till sjukhuset och avdelningen IVA. För tro mig, det blir verkligen bara värre och värre... 
 

Tiden gick och snart skall de tvätta honom, byta vissa slangar, kateter, mm. Vi ombeds därför lämna rummet en stund.

Samtidigt så beslutar sig min kollega för att lämna oss själva, hon ville låta oss få vara där med Sebastian i väntan på att han skulle vakna. När hon åker så erbjuder hon även Sebastians kompis flickvän att skjutsa hem henne, vilket hon också gör.

Kvar är alltså jag och Sebastians kompis.

 

När vi kommer ut till väntrummet igen sitter där inte bara farbrodern utan även farmodern och hennes sambo, farfadern och hans sambo, Sebastians andra farbror samt även Sebbes före detta flickvän. En tjej som han brutit upp med ca 2 veckor tidigare efter ett otroligt turbulent och destruktivt förhållande.

 

Att de var så mycket folk där just då gjorde bara allting ännu värre. Det känndes på något sätt otroligt förrvirrande, jobbigt, påträngande. Sebastian levde, men han låg ju fortfarande och sov. Han hade inte vaknat ännu. Varför var då alla dessa människor där nu?

 

Att dessutom den före detta flickvännen satt där var ytterligare ett slag under bältet.

När hon först hade anlänt till sjukhuset och stod vid entrén till avdelningen så hade vi blivit tillfrågade, hurvida hon var välkommen in eller ej. Både farbrodern (den ena av Sebastians två farbröder, han som var först på plats) och jag hade helt oberoende och ovetandes om varandras svar, sagt till sköterskorna att hon inte var välkommen in. Och det var just av den enkla anledningen att de inte längre var ett par. De var inte tillsammans och hon hade ingenting där att göra.

 

Sebastian och jag hade en oerhört nära och bra relation. Han berättade och delade allt med mig. Likså var hans ena farbror en person som Sebastian stod mycket nära och såg upp till. Därför utgår jag ifrån att Sebastian hade berättat ungefär samma saker för farbrordern som för mig om sin före detta flickvän, om varför det tagit slut och om vad han tyckte och tänkte om deras tidigare relation och om henne som person nu, när han fått distans till- och perspektiv på det.

Med tanke på att även farbrodern nekat den före detta flickvännen tillträde till avdelningen så förutsätter jag att så var fallet.

 

Det hon hade gjort hittills är nog mer än de flest skulle acceptera. Dock skulle det snart visa sig att de tidigare gärningarna bara var början på det helvete hon senare skulle utsätta oss för. Bara en försmak på vad en mycket otrygg och labil person är kapabel till. Utan några som helst skruppler, sympati eller medkänsla för de hon skadar. Eller för vilka konsekvenser hennes handlande får för de som kommer i hennes väg.

 

Att min man, Stefan inte var där nere berodde dels på att han var tvungen att stanna hemma med vår dotter. Sebastians lillasyster Wintra som bara 2 veckor tidigare fyllt 5 år. Dels var Stefan själv jätte sjuk efter att ha jobbat och slittit under flera veckor med en kraftig försylning så hade han dragit på sig en lunginflammation som snart skulle visa sig vara betydligt värre än vad vi någonsin kunnat ana.

När jag lämnat honom hemma vid lunch för att åka till lägenheten där Sebastian då befann sig, direkt efter att kompisen ringt mig. Så var Stefan så sjuk att han var sängliggandes, han hade knutit ett band över bröstet då det smärtade något fruktansvärt. Och hade dessutom haft närmare 40graders feber under de sista dygnet.

Jag hade under både onsdagen och torsdag förmiddag, vid flertalet tillfällen påtalat att han var tvungen att åka in till akuten. Att jag ville köra ner honom, men han vägrade.

 

 

 

Det var en väldigt tryckt stämmning i väntrummet. Blickar, pikar och elaka kommentarer riktade mot mig och Sebastians vän kom med jämna mellanrum från flera av de som satt där, mesta dels från Sebastians farmors sambo. Tillslut så valde vi att gå ut och sätta oss i korridoren och vänta istället. Något som dessvärre inte var så populärt hos personalen som senare skulle ge oss nyckeln till ett sk ”annhörigrum”, en våning upp.

 

Klockan tickade på och snart var även Sebastians far där i sällskap med hans före detta sambo, en kvinna han levt tillsammans med under de sista 4-5 åren. Men som han nu, precis innan olyckan separerat ifrån.

 

Eftersom att vi inte kunde sitta inne hos Sebastian allihopa samtidigt, fick vi helt enkelt turas om. Vi gick in i omgångar, en stund i taget.

Vi pendlade mellan det annhörigrum vi nu fått nyckeln till och IVA, avdelningen där Sebastian låg.

Vid 03-04 tiden på morgonen befann vi oss uppe i annhörigrummet då det plötsligt ringer på den fasta telefon som fanns där inne.

Jag lyfter luren och svarar, iandra änden hör jag en annan kollega till mig. En manling sådan. Berätta att han är hemma hos oss efter att Stefan under natten ringt honom och bett honom komma över då han trodde att han höl på att avlida av sina smärtor.

 

Min manliga kollega bodde då rakt över gatan från oss, han och hans sambo har 2 barn som, vid tidpunkten för detta gick på samma dagis som Wintra. En tjej och en kille. Tjejen var och är dessutom bästa kompis med Wintra. Och vi hadde umgåtts en hel del under sista tiden.

 

När min manliga kollega ringer mig så berättar han att Stefan är jätte dålig. Vidare berättar han att han tänker stanna där (hemma hos oss) tills dagis öppnar kl 06.00, lämna Wintra på dagis åt oss för att sedan köra ner Stefan till akuten. Vi bestämmer att han skall ringa mig igen så fort de anlänt till sjukhuset så jag vet vad som händer med Stefan och vart han kommer att tas om hand.

 

Någon gång runt sju ringer han igen och berättar att de kommit in via akuten och att Stefan nu är på väg upp till IVA. Till samma avdelning som Sebastian vårdas på.

Stefan hade efter att ha dragit på sig en lunginflamation fått vätska i lungsäcken, blodförgiftning, mm. De hade också fått den informationen att om han inte kommit in till akuten när han väl kom in så hade detta sluta mycket illa.

 

Väl uppe på IVA så är han på väg att köras in i samma sal som den där min lilla Sebastian ligger. Dock var det någon läkare eller annan personal som i sista sekund upptäckte misstaget, att de höll på att köra in honom till samma sal där styvsonen vårdades. Vilket naturligtvis inte bedömdes vara lämpligt för någon av alla inblandade, familj, anhöriga, osv.

De lyckas ändra om och Stefan körs istället in i rummet tvärs emot Sebbe.

 

Det här var ingenting jag visste då, utan något jag fick reda på först senare...

 

Kunde det verkligen bli värre än så här???

 

Hela vår underbara familj fångade på bild. Här står vi utanför ingången till High Chaparall sommaren 2011.
Sebastian var 13, skulle fylla 14 i december samma år och Wintra var drygt 6 månader.
 
Sebbe och Wintra på Wintras Dansavslutning i December-2015. kavajen och skorna har min Älskade lilla pojke på sig nu i himmlen... <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
 
Wintra, vår ljuspunkt i allt detta mörker. utan henne vet jag inte hur vi hade orkat vidare efter allt det fruktansvärda som drabbat oss och hela vår familj. Älskar dig och din bror till månen och tillbaka, nu och för alltid!!! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
 
Min Älskade man, Stefan. Wintras pappa och Sebastians styvfar sedan 12 år tillbaka. Utan dig är känner jag mig halv! <3 <3 <3 
 

 

 
Kommentarer (2)
Fredagen / IVA / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Sjukhuset