SÅ KOM SAMTALET...
Någon gång runt kl 8.30 ca på morgonen så ringer telefonen i vårt rum på nytt. Denna gång var det samtalet jag trodde att jag väntat på. Dessvärre skulle detta komma att bli det värsta samtalet jag någonsin tagit emot i hela mitt (då) 39 åriga liv. Det samtalet alla föräldrar fruktar.Det absolut värsta tänkbara.
I andra ändan hör jag sköterskan röst, ”Är det Malin jag talar med?”
”Ja”, svarar ja.
”Ska ni vara med så får ni skynda er, för nu är det slut!” Hör jag denna sköterska säga med totalt likgilltig röst. Jag slänger på luren i panik. Vad är det som händer???????
Vi rusar ut ur rummet, utan att ens hinna sätta på oss skorna. Springer ner till avdelningen och in i salen/rummet där min Älskade, Fina, lilla kille ligger. Vi skyndar fram till sängen och slår oss ner på högra sida om sängen.
I samma stund inser jag att alla maskiner på denna högra sida redan är avstängda???????
Jag tar sebastians hand samtidigt som jag tittar upp på skärmen till vänster om honom där de två pulserande linjerna snart skall bli helt raka, det piper. Och i samma sekund hör jag mig själv vråla rakt ut; ”NEEEEEEEEEEEEJ, NEEEEEEEEEEEEJ, NEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!”
Vad var det som hände? Hur får det gå till egentligen? Hur är detta möjligt?
Inte en förvarning, inte en hint, ingen disskusion eller något gemensamt övervägande innan ett sådant här beslut fattas? Ingenting?!
Får man bara göra så här????
Att dessutom inte ens vänta till det att vi alla, och då kanske främst föräldrarna, BÅDA föräldrarna var på plats innan man påbörjar avstängning av de livsuppehållande åtgärder som min son hade, mitt barn. Är det rätt???
Och jag hade ju verkligen sagt högt och tydligt till samtliga närvarande (läkare och sköterskor, anhöriga) direkt efter det att vi först kom upp till IVA att; ”Vad som än händer så får ni ALDRIG stänga av de här maskinerna! ALDRIG!!!”
Det betydde alltså ingenting alls?! Det tog man inte hänsyn till överhuvudtaget?!
Kl 09.10 förklarades min son vara död?!?!?!?!
Han fick alltså knappt 19 timmar på¨sig att kämpa, att försöka fixa det här och komma tillbaka. 19 timmar???
Jag vet att Sebbe hade klarat det här om han bara hade fått chansen! Jag är fortfarande helt övertygad om det! Så är det bara, det är något jag bara vet!
Jag blir så jävkla ledsen varje gång jag går igenom det här i mitt huvud, i mina tankar. Hur är det möjligt att det får gå till på det här sättet????
Åter igen vill jag bara ställa frågan; -”Kan det verkligen bli värre än så här?”
Nu borde vi väl nått toppen av detta helvetesberg vi ovillgt fått bestiga?!
Tyvärr måste jag säga; -”Det som hänt Sebastian är det absolut värsta tänkbara. Någonting som ingen förälder, syskon eller familj någonsin skall behöva uppleva!”
Dessvärre tar det inte slut här. Mardrömmen bara fortsätter...”
