/ Allmänt / Fredagen / IVA / Min Sebastian / Personligt / Sebbe /

Så kom samtalet...

SÅ KOM SAMTALET...

 

Någon gång runt kl 8.30 ca på morgonen så ringer telefonen i vårt rum på nytt. Denna gång var det samtalet jag trodde att jag väntat på. Dessvärre skulle detta komma att bli det värsta samtalet jag någonsin tagit emot i hela mitt (då) 39 åriga liv. Det samtalet alla föräldrar fruktar.Det absolut värsta tänkbara.

I andra ändan hör jag sköterskan röst, ”Är det Malin jag talar med?”

Ja”, svarar ja.

Ska ni vara med så får ni skynda er, för nu är det slut!” Hör jag denna sköterska säga med totalt likgilltig röst. Jag slänger på luren i panik. Vad är det som händer???????

 

Vi rusar ut ur rummet, utan att ens hinna sätta på oss skorna. Springer ner till avdelningen och in i salen/rummet där min Älskade, Fina, lilla kille ligger. Vi skyndar fram till sängen och slår oss ner på högra sida om sängen.

I samma stund inser jag att alla maskiner på denna högra sida redan är avstängda???????

 

Jag tar sebastians hand samtidigt som jag tittar upp på skärmen till vänster om honom där de två pulserande linjerna snart skall bli helt raka, det piper. Och i samma sekund hör jag mig själv vråla rakt ut; ”NEEEEEEEEEEEEJ, NEEEEEEEEEEEEJ, NEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!”

 

Vad var det som hände? Hur får det gå till egentligen? Hur är detta möjligt?

Inte en förvarning, inte en hint, ingen disskusion eller något gemensamt övervägande innan ett sådant här beslut fattas? Ingenting?!

Får man bara göra så här????

Att dessutom inte ens vänta till det att vi alla, och då kanske främst föräldrarna, BÅDA föräldrarna var på plats innan man påbörjar avstängning av de livsuppehållande åtgärder som min son hade, mitt barn. Är det rätt???

Och jag hade ju verkligen sagt högt och tydligt till samtliga närvarande (läkare och sköterskor, anhöriga) direkt efter det att vi först kom upp till IVA att; ”Vad som än händer så får ni ALDRIG stänga av de här maskinerna! ALDRIG!!!”

Det betydde alltså ingenting alls?! Det tog man inte hänsyn till överhuvudtaget?!

 

Kl 09.10 förklarades min son vara död?!?!?!?!

Han fick alltså knappt 19 timmar på¨sig att kämpa, att försöka fixa det här och komma tillbaka. 19 timmar???

Jag vet att Sebbe hade klarat det här om han bara hade fått chansen! Jag är fortfarande helt övertygad om det! Så är det bara, det är något jag bara vet!

Jag blir så jävkla ledsen varje gång jag går igenom det här i mitt huvud, i mina tankar. Hur är det möjligt att det får gå till på det här sättet????

Åter igen vill jag bara ställa frågan; -”Kan det verkligen bli värre än så här?”

 

Nu borde vi väl nått toppen av detta helvetesberg vi ovillgt fått bestiga?!

Tyvärr måste jag säga; -”Det som hänt Sebastian är det absolut värsta tänkbara. Någonting som ingen förälder, syskon eller familj någonsin skall behöva uppleva!”

Dessvärre tar det inte slut här. Mardrömmen bara fortsätter...”

 

 
(OBS! Bild lånad...)
 

 

Kommentarer (0)
Fredagen / IVA / Min allra Finaste Sebastian / Samtalet / Sebastian / Sebbe
/ Allmänt / IVA / Min Sebastian / Sebbe /

Länge sen sist...

Oj då, nu har jag varit borta alldeles för länge igen. Jag vet inte om man skall se det som ett gott tecken eller tvärtom vad det gäller min sorgeprocess. Det kan bero på att det har varit så fullt upp i livet med en massa saker som tagit fart?!

Men även det skulle ju kunna vara på gott och ont. Det skulle ju kunna vara så att jag helt enkelt försökt att fylla mitt liv, mina dagar, mitt arbete och min fritid till bredden för att inte behöva ta itu med just sorgen och sorgearbetet. För att slippa komma till insikt om att det som har hänt faktiskt har hänt. På riktigt?!

Eller så kanske jag bara ska strunta i att analysera allting jag gör och bara låta mig glädjas åt att jag sitter här och skriver igen.

För det är faktiskt så, hur konstigt det än låter att när jag är inne i detta forum och skriver (framförallt om min Älskade Sebastian) så känns det som att jag har honom med mig igen. Som att han sitter här oss mig. Vi är i vår bubbla, i vår egen lilla värld där ingen kan störa eller ta honom ifrån mig. Här inne får vi vara tillsammans för alltid...

 

I det sista inlägget jag gjorde förra året så berättade jag om att vi befann oss uppe i det sk ”annhörigrummet” och precis hade mottagit det sista samtalet från min kollega straxt efter kl 07.00 på morgonen, fredagen den 26 Februari-2016.

 

När kompisen och jag hade lämnat avdelningen och Sebastians rum sista gången under natten/tidig fredags morgon för att bege oss upp till detta anhörigrum som nu mer var vårt kryp in, vår avbytarbänk eller vad man nu väljer att se det som. Så var allting okej med Sebastian. Okej i den bemärkelsen att ingenting hade förändrats från det att vi kommit in och därefter fått beskedet att de ”fått liv i honom”. Han låg där i sin säng, kopplad till alla de slangar, maskiner och apparater som han gjort när vi först klev in i salen på IVA.

Då när jag också sagt den där meningen; ”Vad som än händer så får ni ALDRIG stänga av de här maskinerna! ALDRIG!!!”

 

Väl uppe i anhörigrummet så försöker ja gång på gång lugna ner honom genom att få honom att förstå att; ”Faran är över, Sebbe kommer att fixa det här”.

Jag var ju så övertygad om att det faktiskt var så. Jag sa också, flera gånger att; ”Dom kommer snart ringa oss och tala om att han har vaknat, sen får vi gå ner och träffa honom igen.”

Jag försökte trösta honom så gott jag kunde. Jag tyckte så fruktansvärt synd om honom, att även han skulle behöva se och gå igenom allt det här...

Han sa gång på gång; ”Det borde vara jag som låg där nere, inte Sebbe!” , ”Det är mitt fel, hur kunde det gå så här?!”, etc, etc.

Det var absolut inte hans fel, inte på något sätt! Ingen av dem två skulle ligga här överhuvudtaget!

Ingen kunde förutse detta, ingen!

Att vi nu hade hamnat i den situationen vi befann oss i var ju ingenting som någon hade önskat eller i förväg ens kunnat ana.

Allt jag ville vara bara att han skulle förstå det. Det här skulle ju, trots allt gå bra.

 

Nästa samtal som jag snart skulle ta emot är ett samtal jag aldrig någonsin kommer att glömma. Så fruktansvärt, så ofattbart och bara helt fel...

Det stora Universitetssjukhuset i Örebro. Här skulle inget ont få hända min Fina, Älskade Sebastian!!!
 
 
Här inne vårdades min älskade son, men nu hade även min man hamnat här. Helt fruktansvärt!
 
Kommentarer (0)
Fredagen / IVA / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Sjukhuset
/ Allmänt / Fredagen / IVA / Min Sebastian / Sebbe /

Om blickar kunde döda...

Vilken fantastisk lördag vi fick trots att gårdagen inte såg så där vidare ut. Dagen här hemma började med frukost framför Tv 4s Nyhetsmorgon. Efter det så var det dags för terminens första kalas för Wintra.
Stefan har jobbat hela dan för att hinna klart med den lägenhet han håller på i just nu. För att hålla deadline.
 
Nu tänkte jag straxt börja med maten så den är klar till han kommer hem och Wintra kommer in igen efter att ha varit ute och lekt en stund här på gården.
 
Hoppas att ni också har haft en lugn och härlig lördag så här långt!
 
 
Men först tänkte jag åter ta er tillbaka till sjukhuset och avdelningen IVA. För tro mig, det blir verkligen bara värre och värre... 
 

Tiden gick och snart skall de tvätta honom, byta vissa slangar, kateter, mm. Vi ombeds därför lämna rummet en stund.

Samtidigt så beslutar sig min kollega för att lämna oss själva, hon ville låta oss få vara där med Sebastian i väntan på att han skulle vakna. När hon åker så erbjuder hon även Sebastians kompis flickvän att skjutsa hem henne, vilket hon också gör.

Kvar är alltså jag och Sebastians kompis.

 

När vi kommer ut till väntrummet igen sitter där inte bara farbrodern utan även farmodern och hennes sambo, farfadern och hans sambo, Sebastians andra farbror samt även Sebbes före detta flickvän. En tjej som han brutit upp med ca 2 veckor tidigare efter ett otroligt turbulent och destruktivt förhållande.

 

Att de var så mycket folk där just då gjorde bara allting ännu värre. Det känndes på något sätt otroligt förrvirrande, jobbigt, påträngande. Sebastian levde, men han låg ju fortfarande och sov. Han hade inte vaknat ännu. Varför var då alla dessa människor där nu?

 

Att dessutom den före detta flickvännen satt där var ytterligare ett slag under bältet.

När hon först hade anlänt till sjukhuset och stod vid entrén till avdelningen så hade vi blivit tillfrågade, hurvida hon var välkommen in eller ej. Både farbrodern (den ena av Sebastians två farbröder, han som var först på plats) och jag hade helt oberoende och ovetandes om varandras svar, sagt till sköterskorna att hon inte var välkommen in. Och det var just av den enkla anledningen att de inte längre var ett par. De var inte tillsammans och hon hade ingenting där att göra.

 

Sebastian och jag hade en oerhört nära och bra relation. Han berättade och delade allt med mig. Likså var hans ena farbror en person som Sebastian stod mycket nära och såg upp till. Därför utgår jag ifrån att Sebastian hade berättat ungefär samma saker för farbrordern som för mig om sin före detta flickvän, om varför det tagit slut och om vad han tyckte och tänkte om deras tidigare relation och om henne som person nu, när han fått distans till- och perspektiv på det.

Med tanke på att även farbrodern nekat den före detta flickvännen tillträde till avdelningen så förutsätter jag att så var fallet.

 

Det hon hade gjort hittills är nog mer än de flest skulle acceptera. Dock skulle det snart visa sig att de tidigare gärningarna bara var början på det helvete hon senare skulle utsätta oss för. Bara en försmak på vad en mycket otrygg och labil person är kapabel till. Utan några som helst skruppler, sympati eller medkänsla för de hon skadar. Eller för vilka konsekvenser hennes handlande får för de som kommer i hennes väg.

 

Att min man, Stefan inte var där nere berodde dels på att han var tvungen att stanna hemma med vår dotter. Sebastians lillasyster Wintra som bara 2 veckor tidigare fyllt 5 år. Dels var Stefan själv jätte sjuk efter att ha jobbat och slittit under flera veckor med en kraftig försylning så hade han dragit på sig en lunginflammation som snart skulle visa sig vara betydligt värre än vad vi någonsin kunnat ana.

När jag lämnat honom hemma vid lunch för att åka till lägenheten där Sebastian då befann sig, direkt efter att kompisen ringt mig. Så var Stefan så sjuk att han var sängliggandes, han hade knutit ett band över bröstet då det smärtade något fruktansvärt. Och hade dessutom haft närmare 40graders feber under de sista dygnet.

Jag hade under både onsdagen och torsdag förmiddag, vid flertalet tillfällen påtalat att han var tvungen att åka in till akuten. Att jag ville köra ner honom, men han vägrade.

 

 

 

Det var en väldigt tryckt stämmning i väntrummet. Blickar, pikar och elaka kommentarer riktade mot mig och Sebastians vän kom med jämna mellanrum från flera av de som satt där, mesta dels från Sebastians farmors sambo. Tillslut så valde vi att gå ut och sätta oss i korridoren och vänta istället. Något som dessvärre inte var så populärt hos personalen som senare skulle ge oss nyckeln till ett sk ”annhörigrum”, en våning upp.

 

Klockan tickade på och snart var även Sebastians far där i sällskap med hans före detta sambo, en kvinna han levt tillsammans med under de sista 4-5 åren. Men som han nu, precis innan olyckan separerat ifrån.

 

Eftersom att vi inte kunde sitta inne hos Sebastian allihopa samtidigt, fick vi helt enkelt turas om. Vi gick in i omgångar, en stund i taget.

Vi pendlade mellan det annhörigrum vi nu fått nyckeln till och IVA, avdelningen där Sebastian låg.

Vid 03-04 tiden på morgonen befann vi oss uppe i annhörigrummet då det plötsligt ringer på den fasta telefon som fanns där inne.

Jag lyfter luren och svarar, iandra änden hör jag en annan kollega till mig. En manling sådan. Berätta att han är hemma hos oss efter att Stefan under natten ringt honom och bett honom komma över då han trodde att han höl på att avlida av sina smärtor.

 

Min manliga kollega bodde då rakt över gatan från oss, han och hans sambo har 2 barn som, vid tidpunkten för detta gick på samma dagis som Wintra. En tjej och en kille. Tjejen var och är dessutom bästa kompis med Wintra. Och vi hadde umgåtts en hel del under sista tiden.

 

När min manliga kollega ringer mig så berättar han att Stefan är jätte dålig. Vidare berättar han att han tänker stanna där (hemma hos oss) tills dagis öppnar kl 06.00, lämna Wintra på dagis åt oss för att sedan köra ner Stefan till akuten. Vi bestämmer att han skall ringa mig igen så fort de anlänt till sjukhuset så jag vet vad som händer med Stefan och vart han kommer att tas om hand.

 

Någon gång runt sju ringer han igen och berättar att de kommit in via akuten och att Stefan nu är på väg upp till IVA. Till samma avdelning som Sebastian vårdas på.

Stefan hade efter att ha dragit på sig en lunginflamation fått vätska i lungsäcken, blodförgiftning, mm. De hade också fått den informationen att om han inte kommit in till akuten när han väl kom in så hade detta sluta mycket illa.

 

Väl uppe på IVA så är han på väg att köras in i samma sal som den där min lilla Sebastian ligger. Dock var det någon läkare eller annan personal som i sista sekund upptäckte misstaget, att de höll på att köra in honom till samma sal där styvsonen vårdades. Vilket naturligtvis inte bedömdes vara lämpligt för någon av alla inblandade, familj, anhöriga, osv.

De lyckas ändra om och Stefan körs istället in i rummet tvärs emot Sebbe.

 

Det här var ingenting jag visste då, utan något jag fick reda på först senare...

 

Kunde det verkligen bli värre än så här???

 

Hela vår underbara familj fångade på bild. Här står vi utanför ingången till High Chaparall sommaren 2011.
Sebastian var 13, skulle fylla 14 i december samma år och Wintra var drygt 6 månader.
 
Sebbe och Wintra på Wintras Dansavslutning i December-2015. kavajen och skorna har min Älskade lilla pojke på sig nu i himmlen... <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
 
Wintra, vår ljuspunkt i allt detta mörker. utan henne vet jag inte hur vi hade orkat vidare efter allt det fruktansvärda som drabbat oss och hela vår familj. Älskar dig och din bror till månen och tillbaka, nu och för alltid!!! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
 
Min Älskade man, Stefan. Wintras pappa och Sebastians styvfar sedan 12 år tillbaka. Utan dig är känner jag mig halv! <3 <3 <3 
 

 

 
Kommentarer (2)
Fredagen / IVA / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Sjukhuset