Bra lite rapportering och mail kvar innan helgen nalkas.
 
 
 
 
Och bara för att det är fredag så har jag lyxat till det lite extra och gjort en fantastiskt god "glass rätt" till mitt kaffe.
 
Det var i sommras när vi var var på Grönalund Stfan, jag och Wintra som vi trillade in på Ben & Jerrys glassbar och vart serverade, något utav det godaste desserter jag någonsin ätit.
Det var varm brownie i botten, en del ren vanilj glass, en del cookie dough (eller hur det nu stavas), krossade nötter, små choklad linser och så varm choklad sås över alltihop. Sååå gott!
 
Nu har ju vi självklart börjat kopiera denna och gjort några egna varianter av den så som idag tex.
Idag består den här godingen utav;
Varm, tärnad kladdkaka
Vaniljglass (Gammaldags vanilj från GB använder jag, men det går bra med annat märke också.)
Hackad nöt chocklad (Här använder jag ett märke som heter Fin Carré. Men använd det ni har och tycker om.)
Varm, hemgjord chokladsås (Går också bra med färdig, köpe sås.)
 
Har ni några gottiga recept att dela med er av till helgen?
I så fall får ni jätte gärna lämna det i kommentarerna här ​👇👇👇 nere 👇👇👇
Tusen tack på förhand!
 
Nu ska jag njuta av min goda dessert och min latte medans jag jobbar undan det sista här...
 
Ha en fortsatt trevlig dag så hörs vi lite senare!
 
Puss ❤️
 
 
Men innan jag lämnar så tänkte jag skriva av mig lite mer...
 
Efter att har ringt vårdcentralen och där blivit hänvisad till IVA i första hand. Vilket i sig faller sig ganska naturligt, då de var insatta i situationen och självklart borde ha tagit tag i det här redan på sjukhuset.
 
Jag tänkte inte så mycket på det just då. Varför de inte ens pratat med mig om detta. Hört sig för om vi/jag behövde någon vidare hjälp. Varför de inte slussat mig vidare, erbjudit mig något stöd eller någon samtalskontakt eller liknande.
Det skulle komma först senare. Nu var jag endast i behov av att få allting klart med min sjukskrivning och hade därför allt fokus på just detta.
 
Jag ringde IVA och sökte den ansvariga läkaren. Hon var oerehört svår att nå. Jag lämnade meddelande till sköterskorna om att hon skulle ringa tillbaka till mig. Jag talade in på hennes telefonsvarare, osv.
Men hur mycket jag än försökte så fick jag aldrig någon kontakt med hemne. Och hon ringde aldrig tillbaka till mig heller, trots mina meddelande.
 
Efter någon vecka så gav jag upp mina försök att nå läkaren på Iva för detta och ringde istället tillbaka till min vårdcentral.
 
Utan att boka in mig på ett läkarbesök, utan att träffa mig så bestämde sig läkaren på vårdcentralen att sjukskriva mig, till att börja med 1 månad med anlidning av det som skett?! EN månad?!
Den månaden innefattade även de 1,5-2 veckorna som redan passerat sedan den 26 Februari.
Jag hade alltså drygt 2-2,5 veckor veckor kvar av min sjukskrivning. Hur skulle det gå? Kunde det verkligen vara möjligt?
 
Jag hade ju inte direkt någon erfarenhet av det här, visste inte heller vem jag kunde fråga. Så jag tog henne på orden och var tacksam för att min sjukskrivning, åtminstonne för stunden var löst. Och jag kunde återgå till att alla möten och måsten i min kalender.
Jag kunde återgå till att planera begravningen och försöka hålla samman det som fanns kvar av vår lilla familj.
 
Någon tid att bearbeta sorgen det fanns överhuvudtaget inte på kartan just nu. 
Jag fick helt enkelt stänga av och försöka intala mig själv att det här aldrig hade hänt. Att allt bara varit en fruktansvärd mardröm. Att Sebastian visst levde och mådde bra. Han var hos sin pappa och skulle snart komma hem igen.
 
Väldigt konstigt, jag vet. 
Att intala sig allt detta samtidigt som jag ägnade dagarna åt att planera och ordna med allt inför Sebastians begravning.
Kanske var det någon slags överlevnadsinstinkt hos mig som utlöstes och tog vid. Jag vet inte, men det fick mig på banan igen. Det fick mig att överleva den första tiden. Fick mig att hålla kurs och att fortsätta framåt...