/ Min Sebastian / Personligt / Vardag & Karriär /

Lyxig Fredags Dessert

Nu har jag precis slagit mig ner framför datorn igen efter att ha haft veckans sista möte ute hos kund.
Bra lite rapportering och mail kvar innan helgen nalkas.
 
 
 
 
Och bara för att det är fredag så har jag lyxat till det lite extra och gjort en fantastiskt god "glass rätt" till mitt kaffe.
 
Det var i sommras när vi var var på Grönalund Stfan, jag och Wintra som vi trillade in på Ben & Jerrys glassbar och vart serverade, något utav det godaste desserter jag någonsin ätit.
Det var varm brownie i botten, en del ren vanilj glass, en del cookie dough (eller hur det nu stavas), krossade nötter, små choklad linser och så varm choklad sås över alltihop. Sååå gott!
 
Nu har ju vi självklart börjat kopiera denna och gjort några egna varianter av den så som idag tex.
Idag består den här godingen utav;
Varm, tärnad kladdkaka
Vaniljglass (Gammaldags vanilj från GB använder jag, men det går bra med annat märke också.)
Hackad nöt chocklad (Här använder jag ett märke som heter Fin Carré. Men använd det ni har och tycker om.)
Varm, hemgjord chokladsås (Går också bra med färdig, köpe sås.)
 
Har ni några gottiga recept att dela med er av till helgen?
I så fall får ni jätte gärna lämna det i kommentarerna här ​👇👇👇 nere 👇👇👇
Tusen tack på förhand!
 
Nu ska jag njuta av min goda dessert och min latte medans jag jobbar undan det sista här...
 
Ha en fortsatt trevlig dag så hörs vi lite senare!
 
Puss ❤️
 
 
Men innan jag lämnar så tänkte jag skriva av mig lite mer...
 
Efter att har ringt vårdcentralen och där blivit hänvisad till IVA i första hand. Vilket i sig faller sig ganska naturligt, då de var insatta i situationen och självklart borde ha tagit tag i det här redan på sjukhuset.
 
Jag tänkte inte så mycket på det just då. Varför de inte ens pratat med mig om detta. Hört sig för om vi/jag behövde någon vidare hjälp. Varför de inte slussat mig vidare, erbjudit mig något stöd eller någon samtalskontakt eller liknande.
Det skulle komma först senare. Nu var jag endast i behov av att få allting klart med min sjukskrivning och hade därför allt fokus på just detta.
 
Jag ringde IVA och sökte den ansvariga läkaren. Hon var oerehört svår att nå. Jag lämnade meddelande till sköterskorna om att hon skulle ringa tillbaka till mig. Jag talade in på hennes telefonsvarare, osv.
Men hur mycket jag än försökte så fick jag aldrig någon kontakt med hemne. Och hon ringde aldrig tillbaka till mig heller, trots mina meddelande.
 
Efter någon vecka så gav jag upp mina försök att nå läkaren på Iva för detta och ringde istället tillbaka till min vårdcentral.
 
Utan att boka in mig på ett läkarbesök, utan att träffa mig så bestämde sig läkaren på vårdcentralen att sjukskriva mig, till att börja med 1 månad med anlidning av det som skett?! EN månad?!
Den månaden innefattade även de 1,5-2 veckorna som redan passerat sedan den 26 Februari.
Jag hade alltså drygt 2-2,5 veckor veckor kvar av min sjukskrivning. Hur skulle det gå? Kunde det verkligen vara möjligt?
 
Jag hade ju inte direkt någon erfarenhet av det här, visste inte heller vem jag kunde fråga. Så jag tog henne på orden och var tacksam för att min sjukskrivning, åtminstonne för stunden var löst. Och jag kunde återgå till att alla möten och måsten i min kalender.
Jag kunde återgå till att planera begravningen och försöka hålla samman det som fanns kvar av vår lilla familj.
 
Någon tid att bearbeta sorgen det fanns överhuvudtaget inte på kartan just nu. 
Jag fick helt enkelt stänga av och försöka intala mig själv att det här aldrig hade hänt. Att allt bara varit en fruktansvärd mardröm. Att Sebastian visst levde och mådde bra. Han var hos sin pappa och skulle snart komma hem igen.
 
Väldigt konstigt, jag vet. 
Att intala sig allt detta samtidigt som jag ägnade dagarna åt att planera och ordna med allt inför Sebastians begravning.
Kanske var det någon slags överlevnadsinstinkt hos mig som utlöstes och tog vid. Jag vet inte, men det fick mig på banan igen. Det fick mig att överleva den första tiden. Fick mig att hålla kurs och att fortsätta framåt...
Kommentarer (0)
Dessert / Inspiration / Lyxdessert / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe
/ Inspiration & Tankar / Personligt /

Älskar Hösten

Oj då, såg att jag klantat mig en hel del med bilderna i mitt förra inlägg. 
Får skylla på att det var för att jag var på språng, på väg in i möte. 😉
Mötet gick i alla fall bra (jag kommer att berätta mer om det sen i ett annat inlägg).
Och jag lovar att bättra mig vad det gäller min bildpublicering. Step it up, liksom. He he...
 
Finns det någon finare årstid än hösten?
 
Själv så Älskar jag hösten, på alla sätt.
Jag känner mig alltid mycket piggare, gladare, kreativare och rent av lyckligare generellt.
Luften är krispig och livet känns lätt och härligt, helt underbart! 
Jag presterar bättre på jobbet, i hemmet, i mina relationer. 
Jag känner mig så inspirerad på ett otroligt spännande och intressant sätt.
 
Hösten känns för mig så som jag tror att många känner runt nyår?! En nystart på något vis. 
 
Nu har man två hela, nya , fräscha säsonger framför sig att göra det absolut bästa utav. 
Nu kan jag planera fritt vart jag skall vara vid nästa säsongsavslutning. 
Det är verkligen helt fritt, jag kan välja att göra exakt vad jag vill utav den här tiden som ligger framför mig. Precis vad jag vill.
 
Jag sätter mig alltid ner på hösten och skissar upp mina planer, sätter mina stora mål för året/ för de kommande två säsongerna (med sk "brutet kalenderår"). Sätter upp alla mina delmål, månadsmål, etc.
 
Jag sätter jobbmässiga mål. Mål för oss i familjen som kan gälla allt i från semesterplaner och sparande till planer gällande anförskaffning av ny husvagn eller båt till att förnya våra äktenskapslöften.
 
Sen gäller det att staka ut min plan över hur jag skall gå till väga för att nå dit. För att nå mina mål.
 
När det är gjort är det bara att köra på och följa planen steg för steg. 
 
Med en rejäl dos motivation, ett gediget och konsekvent arbete, regelbundna avstämmningar under säsongens gång samt efter säsongernas respektive avslut. Den första runt jul någon gång, för att se så att jag nått mina delmål och är på rätt kurs. 
Vad har fungerat bra? Är det något mer som måste göras? Skall någonting ändras? Kan något göras annorlunda? Etc. Så går det faktiskt ganska bra!
 
Är man bara tillräckligt motiverad och konsekvent så kommer man i mål. Så enkelt är det!
 
Vart vill du vara nästa sommar?
Hur tänker du göra för att ta dig dit? Sätter du upp mål?
Berätta och dela gärna med er av era erfarenheter, tips, tankar och idéer i kommentarsfältet här nere... 👇👇👇
 
 
Nu skall jag njuta av det härliga vädret på väg upp på stan där jag har ett möte med en kund under förmiddagen.
 
Puss ❤️
 
 
 
Men först, som vanligt -En liten återblick...
 
Precis som om inte min kalender redan var fylld till bredden med alla måsten vid det här laget. 
Hur skulle jag hinna med något mer än allt det där jag nu redn var i full färd med?
 
Naturligtvis så insåg jag allt efter som att jag inte ens hunnit sjukskriva mig. Ingen hade ju nämt det eller frågat mig om hur jag skulle göra med den biten. 
För det var ju nämligen som så att jag gick på någon slags form av autopilot. Jag bokade in allt som skulle göras i min omtalade kalender och sedan handlade jag bara utifrån vad som stod där att jag göra/uträtta.
 
Mina dagar såg ut ungefär så här;
 
Kl 06.30-07.00 Jag steg upp. (Jag sov nog inte mer än av utmattning någon timma per natt. Men jag minns att det, sömnbristen till trots var oerhört befriande känsla att stiga upp varje morgon. Att slipa ligga kvar där ensam med sina tankar och demoner i den stora tomma sängen...)
 
Kl 07.30 Jag väckte Wintra.
 
Kl 07.30-08.30 Vi åt frukost och gjorde oss i ordning.
 
Kl 08.50 Gick för att lämna jag Wintra på dagis.
 
Kl 9.00-17.00 Under dessa timmar aggerade jag endast efter min kalender.
Exempelvis;
 
Kl 9.00- 11.00 Möte på begravningsbyrån (Ena gången kunde det handla om val utav kista. Nästa gång om val av gravsten. Kremering eller inte kremering. Dödsrunan skulle författas och bokas/beställas, vilket vi gjorde på/ genom Begravningsbyrån. Det var även dit jag åkte för att över lämna de kläder jag valt ut, strukigt och packat ner åt min son, till hans sista resa...
 
Kl 11..30-12.30 Fika (med Sebastians pappa och annan anhörig) för att diskutera ex boupptäckningen. Hur skall vi göra den, vilka möjligheter/vilka alternativ finns? Ska vi göra en förenklad eller ska vi blanda in en advokat? När ska den göras? Etc...
Vi beslutade iallafall att vi skulle gör en sk "Förenklad boupptäckning".
Och tid för detta bokades in i kalendern.
 
Kl 13.00-15.00 Besök på de olika Kyrkogårdarna tillsammans Vaktmästaren för att se över de alternativ vi hade.
Den här tiden skulle det också kunna vara ett möte med prästen inbokat, etc...
 
Kl 16.00/17.00 Hämtad Wintra på dagis.
 
Kl 17.00-19.00 ca Åkte jag och Wintra ner till USÖ och besökte Stefan.
 
Kl 19.30-20.00 Kvällsmat och diverse kvällsrutiner inkl nattning av Wintra. 
 
Utöver detta så var det ju en rad andra ärrenden som skulle fixas och grejas med.
Blommor/blomsterarrangemang skulle beställas.
Begravningsprogrammet skulle skrivas (inte bara planeras).
Den musik vi hade valt ut skulle också sättas i hop digitalt.
Mm,mm...
 
Nu skulle jag alltså även försöka få tiden att räcka till för ett läkar besök mitt i allt detta, just för sjukskrivningens skull.
 
Jag ringde till min vårdcentral och förklarade min situation. De förstod inte hur läkaren och sköterskorna uppe på IVA hade kunnat missa att sjukskriva mig där och då. Jätte konstigt?!
Därför vart jag ombedd att i första hand ringa IVA och där försöka nå den läkare som hade dödsförklarat min son.
 
Det här var början på ännu en lång och mycket jobbig process...
 
 
 
Wintra och jag tog en omväg hem från fritids igår. Vi prommenerade en sväng för att insupa höstluften ännu, lite mer. Vi stannade till vid kiosken där vi, trots att det bara var onsdag unnade oss varsin liten lakrits pipa...
 
Älskar att använda mig utav penna och papper när jag skissar på mina planer och mål. Även om det sedan förs över till datorn så är det ett måste för mig att börja så här. Hjärnan blir friare och mycket kreativare på något konstigt sätt?!
 
 
 
På väg ut för att träffa kunden...
 
Kommentarer (0)
Barn / Familj / Höst / Hösten / Inspiration / Min allra Finaste Sebastian / Mål / Planer / Planering / Sebastian / Sebbe / Tankar
/ Barn / Familj / Personligt /

Männen i mitt liv..

Idag har jag haft en ganska lugn dag hittills. Jag är ju precis mellan avstämmning och utförande stegen i just det här projektet. Och då är det allt som oftast ett lite lugnare tempo under ett par dagar efter att vi jobbat ganska intensivt med införsäljning under en tid.
 
Sedan när "utförandet", -själva mässan drar igång då är det full action som gäller igen. Dock är grunden redan lagd och grovjobbet då gjort så att säga. He he...
 
Vi började dagen med att lämna den söta "Sockerbiten" på skolan, redo för en ny dag. 
 
 
 
 
Sen kom min pappa och hämtade upp min älskade man.
Pappa och Stefan jobbar tillsammans så pappa brukar åka hit varje morgon, parkera här och så åker de tillsammans till arbetet.
I 90 fall av hundra så är de båda ute hos samma kund och jobbar samtidigt och då är det ju klockrent att samåka.
 
 
Nu skall jag in snabbt på ett super intressant möte på stan, ett samarbete som jag hoppas jättemycket på.
 
 
 
 
Ha en mysig dag alla, så hörs vi lite senare! 
 
Puss <3
 
 
Men innan ni går så tänkte jag åter ta er tillbaka till början av Mars 2016...
 
För det var ju precis så det var. Sebastian var en ängel nu. Stefan låg kvar på sjukhus, jättedålig. Wintra hade ju sovit borta ett par dagar som sagt. Vilket gjort att hon fått komma iväg och tänka på annat. Sluppit se mina tårar, min smärta, min ilska och min besvikelse över att detta bara kunde ske.
Nu var det dags för mig att resa mig upp borsta av mig all min självömkan och försöka ena familjen (oss som var kvar).
Wintra behövde få komma hem och in sin vardag och miljö, tillbaka till sin trygghet och sina rutiner igen. Även hon hade ju en stor sorg, hon hade förlorat sin storebror. Hennes hela värld var ju borta.
Hon behövde mig.
 
Likadant Stefan, han hade också en stor sorg. Han hade ju också förlorat Sebastian. Hans "son" sedan 12år.
Han behövde mig. Han behövde oss. Vi alla behövde varandra!
Och den ända som kunde se till så att vi kunde få vara tillsammans, iallafall ett par timmar varje dag, det var ingen annan än jag. Av det enkla skälet att Stefan låg där han låg och kunde inte komma hem. Och Wintra var ju bara 5år så det kunde ju på intet sätt läggas på hennes ansvar att samla familjen.
Så det tog jag hand om.
 
Samtidigt så hade jag en begravning jag skulle börja planera. Begravningsbyrå skulle väljas, eller godtas av alla inblandade. (Ja, för inte heller det här var något som vi skulle få rå om själva. Utan det var även denna gång andra anhöriga som absolut skulle säga sin sak hela tiden, om allt.)
 
Kista, gravsten, kyrka och gravplats skulle väljas och bestämmas.
Dödsannons skulle skrivas. Likaså begravningsprogram. Musik skulle väljas.
 
Vilka kläder Sebbe skulle ha på sig var något jag, helt på egen hand fick bestämma. Allt annat rådde det, inför varje beslut delade meningar om. Och så höll det på tills vi på ett eller annat sätt, mer eller mindre kompromissat.
 
Förutom att utse begravningsbyrå och sedan sitta i alla dessa möten därvid ett par - tre gånger/ vecka fram till begravningen, så var det en massa ytterligare saker som skulle fylla kalendern.
 
Det var besök hos prästen, två gånger om jag minns rätt?!
Vi hade ett enskillt inledande samtal var (Sebastians pappa och jag). Samt så hade vi ett gemensamt möte där vi bla gick igenom begravningsprogrammet , val av psalmer, val av musik som skulle spelas, osv.
 
Efter det så följde besök på, först Norra kyrkogården tillsammans med Kyrkovaktmästaren. Sedan stod Almby kyrkogård på tur. 
Just Almby kyrkogård var den jag ville ha. Och som jag vet att också Sebastian hade önskat. 
Det faller sig helt naturligt, dels då han är född och uppvuxen på söder. Vi har en familjegrav på Almby, i vilken både min gamle farmor, gamle farfar, min farmor och farfar, och så även min mamma är begravda.
 
Min mamma lämnade oss, också hon mycket hastigt på långfredagen 2013 inte ens 3 år senare så skulle jag alltså bli tvungen att även begrava min egen son.
 
Tillföljd av detta hade vi, lika självklart som naturligt pratat om döden och hur vi skulle begravas. Att vi alla en dag skulle ligga hos mamma.
Sebbe brukade alltid säga (lite gran med glimten i ögat) att han skulle smyga dit på natten med våra två hundar, den dagen de inte längre var vid liv. Bara för att vi alla skulle få vara tillsammans för alltid.
 
Trots det så fick Sebastian inte sin önskan igenom. Jag kämpade och stred verkligen på den punkten, men eftersom att jag ensam nu skulle representera vår sida för Sebastians räkning så vart jag överröstad direkt.
Jag som alltid varit så van vid att ha männen i mitt liv på min sida om förhandlingsbordet, i alla situationer. Men nu satt jag alltså där ensam med min man på sjukhus och min son i himlen...
 
Min Fina, Älskade man. (Vår lilla familj, i Stockholm i sommras.) <3
 
Min Älskade, Underbara, Fina Sebastian. Mamma Älskar dig till månen och tillbaka, alltid!!! <3 <3 <3