/ Allmänt / Barn / Familj / Fredagen / Min Sebastian / Personligt / Sebbe / Stallet / Wintra /

Res dig upp

God kväll alla Fina!

Redan fredag igen, veckorna rusar verkligen bara förbi.

Efter jobbet idag så så har vi varit ute i stallet hela kvällen, Wintra hade ridlektion. Efter det så lockade liksom alltid kaninerna som finns där och jag spanade in och hälsade på den nya killen som kommit, Silver en riktig snygging måste jag säga! Tror bestämt att Ajax kommer att få lite konkurens...

 

Nu sover Sessan gott och min finaste man och jag har slängt oss ner i soffan och tänkte hitta någon bra film eller serie att börja kolla på. Är det någon som har något bra tips att komma med får ni jätte gärna lämna det här nere! ↓↓↓
(Tips tas tacksamt emot! He he...)

Önskar er alla en mysig fredagskväll oavsett hur ni väljer att spendera den!

 

Men först tänkte jag bara ta er tillbaka till Fredagen den 26/2-2016...

 

Vi tog oss så småning om hem. Sebbes kompis och jag.

Med oss hade vi Sebbes stora väska med kläder och diverse saker i. Liksom den bruna papperspåsen med Sebastians tillhörigheter i, från IVA.

 

Straxt efter kl 17 kom min manliga kollega förbi och lämnade av Wintra hos oss. Han hade tagit med henne hem från dagis när han hämtade upp sina två små. Och tillsammans gick de vägen förbi oss när de skulle hem.

 

Jag hade pratat med Stefan, (min man) igen via telefon, precis efter att vi lämnade sjukhuset. Så vi hade kommit överens om att vi två (Stefan och jag) tillsammans skulle berätta för Wintra om vad som hänt Sebastian. Jag såg helt enkelt inget annat sätt. Jag visste att jag inte skulle klara av att ta det själv med henne, det gick bara inte. Det skulle kännas som att jag skulle slita sönder hennes hjärta, förstöra henne och traumatisera henne för all framtid.

Hon hade ju inte ens hunnit komma ner till sjukhuset för att ta farväl utav sin Älskade storebror. Hur skulle hon kunna förstå?! Hur skulle jag kunna förklara varför hon inte fick säga hejdå?

 

Vi lät fredagen gå, köpte pizza och kollade på film med Wintra. Att pappa var på sjukhus nu, det berättade vi och hon pratade också med honom i telefonen en liten stund. Hon visste ju att han hade varit sjuk och att han hade fått skjuts ner till sjukhuset efter att hon hade blivit lämnad på dagis samma morgon.

 

Jag ska ärligt säga att jag faktiuskt inte minns hur- eller ens om vi parerade några frågor från henne gällande Sebastian, då på kvällen?! Som jag minns det gick kvällen ändå okej i den just i det avseendet.

 

Det var inte förrän på morgonen därpå som Wintra reagerade och sa;

”Vad tokigt mamma, Sebbes kompis är här. Men inte Sebbe”?!

 

Då började tårarna att rinna kan jag säga!

Jag tittade på kompisen som tittade på mig och även han började storgråta.

 

Jag käde att det här var inte rätt mot Wintra, absolut inte! Men jag klarade inte av att berätta det för henne. Inte då.

 

Wintra åkte senare samma dsag hem till min lillasyster och hennes dotter, Wintras kusin Lowa och sov över till på söndagen. Vilket gav mig ytterligare lite tid att försöka ta in och förstå allt som hänt. Samtidigt så hoppades jag på att Stefan snart skulle få komma hem igen. Jag längtade och jag väntade.

 

Det skulle dröja hela helgen och ytterligare ett par dagar in på nästkommande vecka innan Wintra och jag åkte ner till sjukhuset för att hälsa på Stefan.

Jag ville självklart åka ner till honom! Men jag ville samtidigt, under inga omständigheter tillbaka ner till den monsterbyggnaden där mardrömmen nyss blivit ett faktum.

 

 

Jag minns att det enda jag ville göra var att försöka sova för att på så sätt kunna vakna eller bli väckt ur denna vidriga mardröm som jag hoppades att detta var. Allt jag önskade var att få tillbaka min familj igen, hela min familj samlad på ett ställe.

 

Nu var det här dessvärre ingen mardröm, det var på riktigt. Sebastian min Älskling han var en ängel i himmelen nu. Stefan låg kvar på sjukhuset och Wintra hade ju först varit hos min syster sedan hos våra vänner (hennes bästa vän) ett par dagar.

Skulle något hända så var det bara för mig att resa på mig och se till att det blev gjort. Skulle vi någonsin kunna börja bearbeta det som hänt och hitta någon väg tillbaka så var det bara för mig att se till att ta tag i detta.

Det fanns inget annant...

 
 
 
Den nya snyggingen Silver...
 
 
Wintra och kaninerna... <3 <3 <3
 
 
 
Kommentarer (0)
Barn / Djur / Familj / Fredagen / Hästar / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Stallet / Wintra
/ Allmänt / Fredagen / IVA / Min Sebastian / Personligt / Sebbe /

Så kom samtalet...

SÅ KOM SAMTALET...

 

Någon gång runt kl 8.30 ca på morgonen så ringer telefonen i vårt rum på nytt. Denna gång var det samtalet jag trodde att jag väntat på. Dessvärre skulle detta komma att bli det värsta samtalet jag någonsin tagit emot i hela mitt (då) 39 åriga liv. Det samtalet alla föräldrar fruktar.Det absolut värsta tänkbara.

I andra ändan hör jag sköterskan röst, ”Är det Malin jag talar med?”

Ja”, svarar ja.

Ska ni vara med så får ni skynda er, för nu är det slut!” Hör jag denna sköterska säga med totalt likgilltig röst. Jag slänger på luren i panik. Vad är det som händer???????

 

Vi rusar ut ur rummet, utan att ens hinna sätta på oss skorna. Springer ner till avdelningen och in i salen/rummet där min Älskade, Fina, lilla kille ligger. Vi skyndar fram till sängen och slår oss ner på högra sida om sängen.

I samma stund inser jag att alla maskiner på denna högra sida redan är avstängda???????

 

Jag tar sebastians hand samtidigt som jag tittar upp på skärmen till vänster om honom där de två pulserande linjerna snart skall bli helt raka, det piper. Och i samma sekund hör jag mig själv vråla rakt ut; ”NEEEEEEEEEEEEJ, NEEEEEEEEEEEEJ, NEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!”

 

Vad var det som hände? Hur får det gå till egentligen? Hur är detta möjligt?

Inte en förvarning, inte en hint, ingen disskusion eller något gemensamt övervägande innan ett sådant här beslut fattas? Ingenting?!

Får man bara göra så här????

Att dessutom inte ens vänta till det att vi alla, och då kanske främst föräldrarna, BÅDA föräldrarna var på plats innan man påbörjar avstängning av de livsuppehållande åtgärder som min son hade, mitt barn. Är det rätt???

Och jag hade ju verkligen sagt högt och tydligt till samtliga närvarande (läkare och sköterskor, anhöriga) direkt efter det att vi först kom upp till IVA att; ”Vad som än händer så får ni ALDRIG stänga av de här maskinerna! ALDRIG!!!”

Det betydde alltså ingenting alls?! Det tog man inte hänsyn till överhuvudtaget?!

 

Kl 09.10 förklarades min son vara död?!?!?!?!

Han fick alltså knappt 19 timmar på¨sig att kämpa, att försöka fixa det här och komma tillbaka. 19 timmar???

Jag vet att Sebbe hade klarat det här om han bara hade fått chansen! Jag är fortfarande helt övertygad om det! Så är det bara, det är något jag bara vet!

Jag blir så jävkla ledsen varje gång jag går igenom det här i mitt huvud, i mina tankar. Hur är det möjligt att det får gå till på det här sättet????

Åter igen vill jag bara ställa frågan; -”Kan det verkligen bli värre än så här?”

 

Nu borde vi väl nått toppen av detta helvetesberg vi ovillgt fått bestiga?!

Tyvärr måste jag säga; -”Det som hänt Sebastian är det absolut värsta tänkbara. Någonting som ingen förälder, syskon eller familj någonsin skall behöva uppleva!”

Dessvärre tar det inte slut här. Mardrömmen bara fortsätter...”

 

 
(OBS! Bild lånad...)
 

 

Kommentarer (0)
Fredagen / IVA / Min allra Finaste Sebastian / Samtalet / Sebastian / Sebbe
/ Allmänt / IVA / Min Sebastian / Sebbe /

Länge sen sist...

Oj då, nu har jag varit borta alldeles för länge igen. Jag vet inte om man skall se det som ett gott tecken eller tvärtom vad det gäller min sorgeprocess. Det kan bero på att det har varit så fullt upp i livet med en massa saker som tagit fart?!

Men även det skulle ju kunna vara på gott och ont. Det skulle ju kunna vara så att jag helt enkelt försökt att fylla mitt liv, mina dagar, mitt arbete och min fritid till bredden för att inte behöva ta itu med just sorgen och sorgearbetet. För att slippa komma till insikt om att det som har hänt faktiskt har hänt. På riktigt?!

Eller så kanske jag bara ska strunta i att analysera allting jag gör och bara låta mig glädjas åt att jag sitter här och skriver igen.

För det är faktiskt så, hur konstigt det än låter att när jag är inne i detta forum och skriver (framförallt om min Älskade Sebastian) så känns det som att jag har honom med mig igen. Som att han sitter här oss mig. Vi är i vår bubbla, i vår egen lilla värld där ingen kan störa eller ta honom ifrån mig. Här inne får vi vara tillsammans för alltid...

 

I det sista inlägget jag gjorde förra året så berättade jag om att vi befann oss uppe i det sk ”annhörigrummet” och precis hade mottagit det sista samtalet från min kollega straxt efter kl 07.00 på morgonen, fredagen den 26 Februari-2016.

 

När kompisen och jag hade lämnat avdelningen och Sebastians rum sista gången under natten/tidig fredags morgon för att bege oss upp till detta anhörigrum som nu mer var vårt kryp in, vår avbytarbänk eller vad man nu väljer att se det som. Så var allting okej med Sebastian. Okej i den bemärkelsen att ingenting hade förändrats från det att vi kommit in och därefter fått beskedet att de ”fått liv i honom”. Han låg där i sin säng, kopplad till alla de slangar, maskiner och apparater som han gjort när vi först klev in i salen på IVA.

Då när jag också sagt den där meningen; ”Vad som än händer så får ni ALDRIG stänga av de här maskinerna! ALDRIG!!!”

 

Väl uppe i anhörigrummet så försöker ja gång på gång lugna ner honom genom att få honom att förstå att; ”Faran är över, Sebbe kommer att fixa det här”.

Jag var ju så övertygad om att det faktiskt var så. Jag sa också, flera gånger att; ”Dom kommer snart ringa oss och tala om att han har vaknat, sen får vi gå ner och träffa honom igen.”

Jag försökte trösta honom så gott jag kunde. Jag tyckte så fruktansvärt synd om honom, att även han skulle behöva se och gå igenom allt det här...

Han sa gång på gång; ”Det borde vara jag som låg där nere, inte Sebbe!” , ”Det är mitt fel, hur kunde det gå så här?!”, etc, etc.

Det var absolut inte hans fel, inte på något sätt! Ingen av dem två skulle ligga här överhuvudtaget!

Ingen kunde förutse detta, ingen!

Att vi nu hade hamnat i den situationen vi befann oss i var ju ingenting som någon hade önskat eller i förväg ens kunnat ana.

Allt jag ville vara bara att han skulle förstå det. Det här skulle ju, trots allt gå bra.

 

Nästa samtal som jag snart skulle ta emot är ett samtal jag aldrig någonsin kommer att glömma. Så fruktansvärt, så ofattbart och bara helt fel...

Det stora Universitetssjukhuset i Örebro. Här skulle inget ont få hända min Fina, Älskade Sebastian!!!
 
 
Här inne vårdades min älskade son, men nu hade även min man hamnat här. Helt fruktansvärt!
 
Kommentarer (0)
Fredagen / IVA / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Sjukhuset