/ Allmänt / IVA / Sebastian / Sebbe / Torsdagen /

"Det är kört, det är kört"...

Vilken dag, regnet bara vräker ner. Det är precis som om hela himmlen har öpppnat sig och nu får vi igen för alla de fina dagarna vi hade under i stort sett hela juli...

Känns skönt att det är fredag idag i alla fall då kan man om bara några timmar stänga in sig hemma. Mysa ner sig i soffan med myskläder, tända ljus, filtar och sträck kolla serier eller film på netflix, Cmore eller vad man nu föredrar.

Är det någon som har tips på nån bra serie så tas det tacksamt emot då jag behöver lite insperation där!

Jag önskar alla en toppen kväll oavsett hur och var ni väljer att spendera den!

Men innan ni båbörjar ert fredags mys så kommer här en liten uppdatering om min Finaste Sebbe och vad som hände efter att vi slusats vidare från rummet bakom akuten...

 

Väl uppe på IVA möts vi upp utav Sebastians farbror. Han hade blivit uppringd utav Sebastians far och hunnit in till sjukhuset och upp till avdelningen under tiden som vi jag slussades från ambulansintaget, ut till det första rummet där jag mötte upp de andra och sedan vidare upp dit där vi nu stod.

 

Sebastians farbror var även han i chock, han gick runt i cirklar, satte sig ner i en fotölj i det väntrum vi nu befann oss i. Han skakade frenetiskt på huvudet medans tårarna rullade ner för hans kinder. -”Det är kört”, hör jag honom säga ”det är kört”.

Dom där orden ekar fortfarande i huvudet på mig. Om jag bara sluter mina ögon när jag sitter ensam eller i en tyst miljö så kan jag tydligt höra honom säga det, om och om igen; ”Det är kört, det är kört, det är kört”...

 

Men då förstod jag inte, jag kunde absolut inte ta in vad han sa. Sköterskan hade ju, bara några minuter tidigare sagt att de fått liv i honom.

 

Nu kunde jag inte bärga mig längre, nu ville jag in till mitt barn. Nu ville jag träffa Sebastian, krama om honom, pussa på honom och bara få vara nära honom. Med honom, vid hanssida hela vägen till det att han vaknade upp igen.,

 

Vi visades in irummet där Sebastian låg. Han låg där i sjukhussängen, uppkopplad till en mängd olika maskiner och apparater, med sladdar och slangar över allt.

Men nu, för första gången under de traumatiska och otroligt omtumlande timmarna som nu passerat sedan jag först kom till lägenheten, så såg det faktiskt ut som han sov. Han sov och han andades.

 

Han andades i den bemärkelsen att bröstkorgen lyfte sig vid varje andetag och slangen från munnen vibrerade och lät vid varje utandning.

Han andades naturligtvis inte på egen hand utan det var maskinerna som gjorde jobbet.

 

Trots allt detta så var det en enorm lycka att få gå fram till honom krama om honom, även om han inte kunde krama tillbaka. Puss på honom och slutligen få sätta sig ned alldeles intill honom och hålla honom i handen.

 

Det var en väldigt märklig känsla, så surealistiskt allting. Där låg han och såg ut som han sov, jag hörde hans andetag och jag såg på skärmen hur hans hjärta slog (även det visserligen med hjälp av alla apparater). Ändå var han alldeles iskall. Och jag minns att jag bad sköterskorna att lägga på honom ett värmetäcke. Ett täcke som man fyller med varm luft för att få upp temperaturen. De ordnade med det åt honom, men förklarade samtidigt att han hade jättehög feber så han fick heller inte bli för varm...

 

Exakt hur mycket klockan hunnit bli vid det här laget minns jag inte riktigt. Men jag skulle kunna tippa på att hon var någonstans mellan kl 14.30 och 15.00?!

 

Nästa sak grej jag jag väldigt tydligt minns från de första minutrarna vi spenderade inne i rummet, vid Sebastians sjukhussäng var även det något jag bad om. Eller snarare krävde?! Jag gjorde det väldigt klart för alla sköterskor, läkaren och prästen som befann sig där inne tillsammans med oss att; ”Vad som än händer så får ni ALDRIG stänga av dom här maskinerna! ALDRIG!!!”

 

Dom orden, den meningen, den vädjan eller dess betydelse kan väl knappast missförstås. Eller?

 

För vissa var det nog ändå så?! Något jag i och för sig ännu inte visste om just i denna stund. Och något jag i min vildase fantasi aldrig kunnat tänka mig att någon skulle säga/tycka/tänka eller vilja någonting annorlunda kring.

Jag menar att om man befinner sig i den situationen där en maskin, en apparat eller en knapp är avgörande för att en människa, ett barn skall kunna hållas vid liv och få fortsätta leva så är väl det absolut värsta som kan hända att någon stänger av eller kopplar bort dessa livsuppehållande åtgärder?!

 

Jag är inte gud, ingen annan människa jag känner heller. Det är inte vår sak att avgöra om någon skall få leva eller inte.

 

Att beordra en avstängning kan enligt min mening jämföras med att ta beslut om avlivning av sitt husdjur. Vilket även det är något jag starkt ifrågasätter.

 

 

Efter att sköterskorna och läkaren tagit uppgifter från Sebastians vän och dennes flickvän, gällande tidsförloppet, vad han hade intagit, hur och när saker och ting hadde hänt och hur Sebbe hade reagerat, när de hade förstått att allt inte stod rätt till, etc, etc.

Så frågar de om det finns fler annhöriga som de bör kontakta. Jag berättar då att jag redan ringt Sebastians far och att han är på väg. Jag ber dem också att kontakta Sebastians storebror Anton.

 

Någon annan kännde jag att det, i det här läget inte var väsentligt att kontakta då jag var så övertygad om att allt skulle gå bra. Han levde ju. De hade ju fått liv i honom.

 
Världens Finaste bröder! Sebastian och hans storebror Anton. De sitter och filurar lite på balkongen i väntan på att maten ska bli klar... Jag ÄLSKAR er så mycket så det kan ni aldrig förstå!!! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3  

 

Kommentarer (0)
IVA / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Sjukhuset / Torsdagen
/ Allmänt / Sebastian / Sebbe / Torsdagen /

De har fått liv i honom nu...

Inte heller ambulanspersonalen lyckades med de åtskilliga återupplivningsförsök de gjort och beslutar därför tillsut att ta Sebastian med sig in till sjukhuset för att fortsätta sitt arbete där.

Att de trots alla misslyckade försök ändå valde att ta med sig honom in för att fortsätta tror jag, mycket berodde på hans ring ålder.

 

Under tiden hade även min kollega hunnit ta sig till lägenheten, då hon ringt mig och undrat vart jag var eftersom vi skulle haft ett möte på kontoret kl 13.00, men jag dök ju aldrig upp...

 

Sebastian bars ut på bår från lägenheten, jag kunde inte ens titta.

De rullade in honom i den första ambulansen och körde iväg i ilfart. Jag vart ombedd att åka med i den efterföljande, andra ambulansen. Pga chocken jag befann mig i så fick jag under inga omständigheter köra in själv. Jag gjorde som jag vart tillsagd och hoppade in i ambulansen.

 

Min kollega tog hand om Sebastians kompis och hans flickvän. De åkte tillsammans med henne ner till sjukhuset där vi alla skulle mötas upp.

 

När min ambulans kör in vid ambulansintaget på USÖ så blir jag sittandes i ambulansen. Jag får inte gå in, jag får inte gå ut. Utan där skulle jag sitta till det att min ambulansman/chaufför visste hur det gått för Sebastian, om de lyckats få liv i honom eller ej. Utifrån detta skulla jag sedan få besked om vart jag skulle slussas vidare.

 

Väntan i ambulansen, i ambulansintaget var något utav det värsta jag upplevt. Där satt jag helt ensam, jag fick inte gå in till min kollega och Sebastians kompisar, utan jag fick sitta där stundtals ensam, stundtals med denna ambulanssjukvårdare som inte kännde. Och med vetskapen om varför jag satt där. Ovissheten om vad som försegick där inne. Skulle de komma ut och ge mig det absolut värsta besked en förälder kan tänka sig få? Eller skulle vi ha sådan tur att Sebastian fått en andra chans?

 

Under denna oerhört långa väntan som kändes som flera timmar så begick jag nog ett utav de allra första misstagen i den långa, utdragna, vedervärdiga, kränkande och otroligt förnedrande process som snart skulle ta vid. Något jag självklart inte visste då. Och inte heller i min vildaste fantasi kunde föreställa mig skulle kunna ske...

 

Jag satt där ensam och mina känslor rycktes mellan hopp och förtvivlan. Då mitt i allt detta så kom jag att tänka på Sebastians pappa. Han visste ju ingenting, han var och jobbade i Norge helt ovetandes om vad som just i detta nu höll på att ödelägga hela våran tillvaro.

 

Jag ansåg det vara min direkta skyldighet att lyfta luren och ringa honom. Vilket jag gjorde. Jag minns inte exakt vad jag sa eller hur jag sa det. Men en sak minns jag tydligt och det är att innan vi hinner lägga på så säger jag till honom att han under inga omständigheter får sätta sig bakom ratten själv. Utan att han MÅSTE se till att någon kör honom hem.

Varför sa jag det? Jo, naturligtvis av omtanke för honom. Det sista jag ville nu var att det skulle hända honom något, såklart!

 

Så tillslut så kom äntligen beskedet att jag fick gå in. Jag slussades in till ett rum som låg på nedre våningsplanet, någonstans bakom akutmottagningen. Väl där så möttes jag upp utav Sebastians kompisar, min kollega en sköterska som förklarade att de fortfarande höll på och jobbade med honom. Min Fina, lilla kille...

 

Innan jag hinner reagera knackar det på dörren och in kommer en präst. Jag grips åter av panik, en sån fruktansvärd känsla griper tag i hjärtat på mig att jag bara skriker rakt ut NEEEEEEJ; NEEEEEEJ; NEEEEEEJ!!!

 

Sköterskan och prästen försökte lugnt och stilla förklara att det inte var för något sk ”dödsbesked” utan att det var ren rutin. Hon förklarade att hon väldigt gärna ville stanna där med oss och finnas tillhands, om hon fick. Absolut, självklart fick hon det...

 

Sköterskan lämnade rummet och kom straxt därefter tillbaka igen, -”De har fått liv i honom nu. Han är på väg att transporteras upp till IVA, vi skall snart gå efter sen kommer ni att få gå in till honom.”

 

Plötsligt vändes allt och en enorm glädje spred sig snabbt i hela kroppen. Jag var så glad att jag började storgråta. Trårarna bara sprutade av lycka. Nu var jag säker på att Sebbe skulle fixa det här! (Vilket jag fortfarande är övertygad om att han hade, bara han hade fått chansen...)

Finaste Sebbe på vårt årliga julbord på Södra Vattentornet. Iklädd hans blå favorit piké, den jag sen hade på sig när jag hittade honom...
DU ÄR MITT ALLT, FÖR ALLTID!!! ÄLSKAR DIG MER ÄN LIVET SJÄLV!!! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 
 

 

Kommentarer (0)
Ambulansen / Min allra Finaste Sebastian / Sebastian / Sebbe / Sjukhuset / Torsdagen
/ Allmänt / Sebastian / Sebbe / Torsdagen /

SOS

Hej igen alla Fantastiska människor där ute!

Tusen tack för all den fina respons jag fick efter mitt inlägg igår. Det värmer så jätte mycket ska ni veta. Återigen Tack! Ni är underbara!!!

 

Nu ska jag försöka fortsätta där vi slutade sist, efter det att min telefon ringer straxt innan det möte jag skulle ha på jobbet kl 13.00 samma dag...

 

Jag lyfter luren och hör vännens röst i andra änden säga -”Det är något konstigt med Sebbe. Han andas och har puls, men det går inte att väcka honom och han låter jätte konstigt när han andas. Jag tror du måste komma hit...”

 

-”Skaka liv, i honom, väck honom, försök få kontakt. Jag skyndar mig till er nu!”

 

Min man hör samtalet, ringer upp vännen och säger -”Ring ambulansen direkt!”

 

Trots kompisens ord och mina egna svar så kunde jag på något konstigt sätt inte ta det till mig?! Jag bara agerade, utan att förstå. Jag kunde inte för en sekund förstå vad som verkligen höll på att ske, just i detta nu.

 

Jag skyndade mig på, sprang ut till bilen och körde iväg. Sebastians pappas lägenhet låg ngeför 5-10 minuter bort med bil. När jag kör in på pappans parkering så ringer kompisen igen, -”Vart är du någonstans, du måste skynda dig in för han har ingen puls längre...”?!?!?!?!

 

Nu greps jag av panik!

 

Jag stannade bilen någonstans mellan porten och parkeringen och sprang för livet. Jag minns inte hur jag kom in i lägenheten, vem som öppnade eller om någon till och med stod i dörren och väntade?!

 

Allt jag minns är att jag springer rakt in på Sebastians rum, och ser honom ligga där i sin säng. Fullt påklädd, i förd sin marinbå favorit piké hans älskade mörkablå jeans och det nya Hugo Boss bältet han fick på sin 18-årsdag, i december.

Han låg helt stilla, något var fe. Dt så jag direkt. Han låg som Pippi långstrump, med huvudet vid fotändan och fötterna mot fönstret.

 

Han låg verkligen helt stilla min lilla kille, som alltid var så livfull, som alltid skrattade, var glad, pratade oavbrutet, ibland var han även ledsen, tröstlöst förtvivlad.

 

Bara någon vecka tidigare hade han legat just så, helt tröstlös i sin säng hemma hos mig. Han var otröstelig, tårarna rann längs kinderna på honom. Allt handlade om att han saknade sin kusin Alexander så mycket att han knappt orkade vänta längre.

 

Han var en riktig känslomänniska min son. Med stora och enormt starka känslor. Han var också en otroligt förlåtande person, en kille med det största hjärtat av någon. Aldrig långsint, alltid nära till skratt. Ibland otroligt naiv och lättledd, en vilja och önskan om att hela tiden passa in, bli accepterad osv är vad jag tror var en av orsakerna till detta.

Något som jag som mamma borde ha kunnat förhindra, förhändra. Få honom att förstå att han är värdefull precis som han är! Han behöver inte vara som någon annan utan den absolut bästa versionen av Sebastian är (var) Sebastian själv!

Jag skulle gett honom de verktygen, stärkt hans självskänsla. Det är mitt förbannade jävla ansvar som mamma!!! Om jag hade lyckats med det hade vi förmodligen inte hamnat här, i detta nu?!

 

Alexander hade varit borta sedan månadsskiftet Oktober/November-2015 och skulle förmodligen inte komma hem på heltid förrän, tidigast efter ett år. Han var nu på ett liknande ställe som Sebastian varit på fram till sommaren 2015.

När Sebastians vistelse var över så tog nästan Alexanders vid. Visst de fick sommaren i hop, men inte så mycket mer än den.

De missade varandras 18-års dagar, kunde inte fira jul eller nyår ihop, mm, mm. Och de två som praktiskt taget varit oskiljaktiga.

 

De två har vuxit upp mer som bröder, som riktiga syskon än som kusiner. Det skiljer 3 veckor mellan dem. Alex är född den 18 November och Sebbe, som sagt den 12 December. De har alltid umgåtts, alltid sovit över hos varandra. Antingen har de båda varit hos mig eller så har de båda varit hos min syster. De har gått dagis, skola och fritids ihop. Och under ett antal år bode vi gårdarna precis bredvid varandra. Nu sista tiden så var det inte längre än 5-10 min på cykel dem två emellan. De bodde i områdena bredvid varandra sedan det att Alexanders mamma flyttat för en 7-8 år sedan. De brukade alltid mötas upp halvvägs.

 

Varje semester firades ihop, sommrarna spenderade vi allt som oftast nere i skåne och Danmark, ett par gånger på västkusten, årliga besök på Liseberg, och även utlandet upptäckte tillsammans, de ”två musketörerna”.

Den första flygresan genomförde de tillsammans endast 1,5 år gammla. Slutdestination denna gång var England och London.

Där efter följde många fler upptåg och äventyr, i allt i från tält, stuga, husvagn, hotell. Med färdmedel som bil, båt, flyg, tåg, etc.

 

Nu låg han bara där, helt stilla.

Jag har hört folk säga om andra människor (oftast barn) som gått bort att; ”Hen såg så fridfull ut, det så ut som om hen låg och sov”?!

Så vart det inte nu. Så upplevde inte jag situationen överhuvudtaget. Rummet var kallt och jag fick en olustkänsla i magen, det knöt sig direkt. Och han såg inte fridfull ut. Det såg heller inte ut som om han sov.

 

Hans hud var blek, hans läppar var blå och ur hans vänstra mungipa rann, eller hade det runnit blod blandat med fradga. Ögonenlocken var halvöppna men bara ögonvitorna syndes.

Det var det absolut värsta jag någonsin varit med om. Mitt barn, min älskade unge! Varför???

 

Vad gör man? Jag drabbades desperat av panik. Började springa runt i cirklar, in och ut ur lägenheten. Försökte tillkalla ambulans genom att slå nummret till SOS på min mobiltelefon, en telefon som jag är väl bekant med och har haft i flera år. Trots detta kunde jag inte ringa. Jag kunde inte komma ut på linjen, kunde inte koppla uppsamtalet. Jag slog in nummret men hittade inte knappen, den gröna runda knappen med den vita luren på. Det gick bara inte. Det var total kaos i mitt huvud. Hur fan är det möjligt?!

 

Nu hade vi ändå tur, i lägenheten befann sig ju även en tjej. Hon var lugn och sansad och hade mer distans till Sebastian än mig, vilket gjorde det enklare för henne att slå nummret, trycka på den ”gröna luren knappen” och därmed koppla fram samtalet till SOS.

 

Kvinnan i luren ställde en rad frågor, bla hur han låg nu. Hon bad oss bära ner honom på golvet så att han låg på hårt underlag. Hon förklarade steg för steg vad vi skulle göra och vi agerade. På det sätt vi kunde. Allt i ett enda virr varr.

Och i bakgrunden hördes amulansens sirener tuta sig allt närmare oss...

 

Bara den grejen är jätteknepig. Det är otroligt jobbigt att försöka tänka sig tillbaka till stunden då vi stod där och väntade. Stunden från det att vi äntligen lyckats slå nummret till det att ambulanserna tillslut kom fram till oss. Ena gången känns det som om allt gick på bara några få sekunder. I nästa stund känns det som om vi hörde sirenerna tuta i evigheter innan de sakta närmade sig oss.

 

Sebastians pappas lägenhet, lägenheten där allt hände låg på Gustavsgatan 22, precis till höger efter Nobeltunneln. Och med tanke på vårt sjukhus geografiska placering så bör det inte ha tagit mer än kanske max ett par minuter inan det att den första ambulansen var på plats?!

Så småningom kom i alla fall både ambulans och brandkår. I vilken ordning, vem av dessa som först anledde till olycksplatsen kan jag dessvärre inte svara på.

Jag har tänkt och funderat och verkligen försökt att minnas tillbaka. Men tyvärr är allt svart. Det enda jag ser är ett virrvarr av människor som springer in och ut i lägenheten med en mängd olika väskor, maskiner och andra livräddningshjälpande verktyg...

 

Jag, Sebbe och Alex på väg att gå på färjan till Danmark. Antingen är det Helsingborg-Helsingör 2007 alt Göteborg-Fredrikshamn 2008. Dessa destinationer har vi gjort flertalet gånger under deras uppväxt och jag har såååå många härliga minnen därifrån. Minnen som jag skapat tillsammans med Stefan och barnen och som är något jag verkligen lever på idag.
 
Sebbe och Alex tillsammans med min kusin Emma. På Mormors (barnens gammelmormors) 70-årsfest 2011. Precis bakom Sebbe skymtar ni mig, även där hadde jag fortfarande mitt ljusa hår. Precis som på kortet ovan. Förfärligt eller vad säger ni?!
Min FINASTE Sebbe jag ÄLSKAR dig så jag går sönder!!!!!!!!!!!! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3