Vilken dag, regnet bara vräker ner. Det är precis som om hela himmlen har öpppnat sig och nu får vi igen för alla de fina dagarna vi hade under i stort sett hela juli...

Känns skönt att det är fredag idag i alla fall då kan man om bara några timmar stänga in sig hemma. Mysa ner sig i soffan med myskläder, tända ljus, filtar och sträck kolla serier eller film på netflix, Cmore eller vad man nu föredrar.

Är det någon som har tips på nån bra serie så tas det tacksamt emot då jag behöver lite insperation där!

Jag önskar alla en toppen kväll oavsett hur och var ni väljer att spendera den!

Men innan ni båbörjar ert fredags mys så kommer här en liten uppdatering om min Finaste Sebbe och vad som hände efter att vi slusats vidare från rummet bakom akuten...

 

Väl uppe på IVA möts vi upp utav Sebastians farbror. Han hade blivit uppringd utav Sebastians far och hunnit in till sjukhuset och upp till avdelningen under tiden som vi jag slussades från ambulansintaget, ut till det första rummet där jag mötte upp de andra och sedan vidare upp dit där vi nu stod.

 

Sebastians farbror var även han i chock, han gick runt i cirklar, satte sig ner i en fotölj i det väntrum vi nu befann oss i. Han skakade frenetiskt på huvudet medans tårarna rullade ner för hans kinder. -”Det är kört”, hör jag honom säga ”det är kört”.

Dom där orden ekar fortfarande i huvudet på mig. Om jag bara sluter mina ögon när jag sitter ensam eller i en tyst miljö så kan jag tydligt höra honom säga det, om och om igen; ”Det är kört, det är kört, det är kört”...

 

Men då förstod jag inte, jag kunde absolut inte ta in vad han sa. Sköterskan hade ju, bara några minuter tidigare sagt att de fått liv i honom.

 

Nu kunde jag inte bärga mig längre, nu ville jag in till mitt barn. Nu ville jag träffa Sebastian, krama om honom, pussa på honom och bara få vara nära honom. Med honom, vid hanssida hela vägen till det att han vaknade upp igen.,

 

Vi visades in irummet där Sebastian låg. Han låg där i sjukhussängen, uppkopplad till en mängd olika maskiner och apparater, med sladdar och slangar över allt.

Men nu, för första gången under de traumatiska och otroligt omtumlande timmarna som nu passerat sedan jag först kom till lägenheten, så såg det faktiskt ut som han sov. Han sov och han andades.

 

Han andades i den bemärkelsen att bröstkorgen lyfte sig vid varje andetag och slangen från munnen vibrerade och lät vid varje utandning.

Han andades naturligtvis inte på egen hand utan det var maskinerna som gjorde jobbet.

 

Trots allt detta så var det en enorm lycka att få gå fram till honom krama om honom, även om han inte kunde krama tillbaka. Puss på honom och slutligen få sätta sig ned alldeles intill honom och hålla honom i handen.

 

Det var en väldigt märklig känsla, så surealistiskt allting. Där låg han och såg ut som han sov, jag hörde hans andetag och jag såg på skärmen hur hans hjärta slog (även det visserligen med hjälp av alla apparater). Ändå var han alldeles iskall. Och jag minns att jag bad sköterskorna att lägga på honom ett värmetäcke. Ett täcke som man fyller med varm luft för att få upp temperaturen. De ordnade med det åt honom, men förklarade samtidigt att han hade jättehög feber så han fick heller inte bli för varm...

 

Exakt hur mycket klockan hunnit bli vid det här laget minns jag inte riktigt. Men jag skulle kunna tippa på att hon var någonstans mellan kl 14.30 och 15.00?!

 

Nästa sak grej jag jag väldigt tydligt minns från de första minutrarna vi spenderade inne i rummet, vid Sebastians sjukhussäng var även det något jag bad om. Eller snarare krävde?! Jag gjorde det väldigt klart för alla sköterskor, läkaren och prästen som befann sig där inne tillsammans med oss att; ”Vad som än händer så får ni ALDRIG stänga av dom här maskinerna! ALDRIG!!!”

 

Dom orden, den meningen, den vädjan eller dess betydelse kan väl knappast missförstås. Eller?

 

För vissa var det nog ändå så?! Något jag i och för sig ännu inte visste om just i denna stund. Och något jag i min vildase fantasi aldrig kunnat tänka mig att någon skulle säga/tycka/tänka eller vilja någonting annorlunda kring.

Jag menar att om man befinner sig i den situationen där en maskin, en apparat eller en knapp är avgörande för att en människa, ett barn skall kunna hållas vid liv och få fortsätta leva så är väl det absolut värsta som kan hända att någon stänger av eller kopplar bort dessa livsuppehållande åtgärder?!

 

Jag är inte gud, ingen annan människa jag känner heller. Det är inte vår sak att avgöra om någon skall få leva eller inte.

 

Att beordra en avstängning kan enligt min mening jämföras med att ta beslut om avlivning av sitt husdjur. Vilket även det är något jag starkt ifrågasätter.

 

 

Efter att sköterskorna och läkaren tagit uppgifter från Sebastians vän och dennes flickvän, gällande tidsförloppet, vad han hade intagit, hur och när saker och ting hadde hänt och hur Sebbe hade reagerat, när de hade förstått att allt inte stod rätt till, etc, etc.

Så frågar de om det finns fler annhöriga som de bör kontakta. Jag berättar då att jag redan ringt Sebastians far och att han är på väg. Jag ber dem också att kontakta Sebastians storebror Anton.

 

Någon annan kännde jag att det, i det här läget inte var väsentligt att kontakta då jag var så övertygad om att allt skulle gå bra. Han levde ju. De hade ju fått liv i honom.

 
Världens Finaste bröder! Sebastian och hans storebror Anton. De sitter och filurar lite på balkongen i väntan på att maten ska bli klar... Jag ÄLSKAR er så mycket så det kan ni aldrig förstå!!! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3