/ Allmänt / Min Sebastian / Vardag & Karriär /

Att Skriva Dödsannonsen

Åh, vad det har regnat i dag. Det har i och för sig inte gjort mig så där jätte mycket dock.
Jag har haft fullt upp i stort sett hela dagen med att försöka sammanställa mässresultaten från Göteborg. 
Så himla kul faktiskt.
 
Så fort det är klart så skall jag skriva iordning en presentation för återrapportering till uppdragsgivaren. Förhoppningsvis blir dom lika nöjda som oss med resultaten. Vilket i så fall ger oss en klar fördel vad det gäller fortsatt samarbete meddenna kund.
Vi har ju redan ett uppdrag till inbokat med dem. Nästa mässa som vi snart skall börja planera arbete och upplägg inför.
Men med goda resultat och ett väl utfört uppdrag så fortsätter oftast samarbetet över flera säsonger. Ja, renta flera år. Vilket är ännu roligare!
 
Samtidigt så har vi flera andra spännade projekt på gång som jag bara läääängtar erter att få köra igång.
Jag älsar den kreativa fasen när vi bollar iddeér, tar fram förslag och planerar arbetet/informationshämtningen alt införsäljningen och utförandet samt sätter mål för uppdraget tillsammans med kunden.
 
Likväl som jag tycker det är fantastiskt kul under själva arbetsprocessen. och så ser jag alltid fram emot de mässor, event eller workshops som är lite grann utav målgången i vårt arbete. Målgången för respektive projekt.
 
 
Ja, ja ÄLSKAR verkligen mitt jobb. Så är det bara!
 
 
 
Nu ska jag jobba på här innan det är dags för mig att hämta upp "Sockerbiten" vår, på fritids.
Sen blir det hemm och laga mat och varva ner med lite pyssel.
Wintra och jag arbetar aktivt (jag är aktiv och Wintra assisterar mig hehe) med ett projekt som tog fart efter att vi förlorade våran Sebastian. Pga det så blir det minst ett en dag/kväll per vecka som vi ägnar åt detta. Och så skapar och pysslar vi, kan man säga.
Jag tänkte att jag ska berätta mer om projektet, vad det är vi gör för något samt själva syftet med projektet
I ett annat inlägg, snart...
 
 
Önskar er alla en toppen torsdag, så hörs vi lite senare!
 
 
Puss ❤️
 
Och för er som orkar så fortsätter jag att ventilera...
 
När kistan var utvald, datum för begravning bokat, Sebastians kläder lämnade, gravplats bestämd, etc så var det ytterligare några jobbiga saker som skulle väljas ut och bestämmas och planeras/skrivas/beställas.
Det var dels gravstenen. Men först av allt så skulle vi skriva dödsannonsen.
 
Ja, det var ingen rolig historia kan jag säga....
 
För det första så kunde vi inte enas om vilka som skulle stå med i annonsen. Inte heller vad som skulle stå där i. 
Av förklarliga själ så valde vi helt enkelt att göra som så att vi beställde varsin annons, Sebastians pappa och jag.
 
Dock kvarstod diskussionen om vad som skulle skrivas i våra respektive annonser, vilken information vi där skulle gå ut med.
 
Jag ville att datum, plats och tidpunkt för begravningen tydligt skulle framgå i annonsen av det enkla skälet att Sebastian var 18år. Han hade en stor skara vänner och bekanta, liksom de flesta 18-åringar brukar ha.
Och jag vet och visste redan då att många av dem också ville få en chans att vara med och ta farväl av honom.
 
Sebastians pappa däremot, han tyckte precis tvärt emot. Han ansåg att vi endast skulle skriva "Begravningen äger rum i kretsen av de närmaste".
Om det var för Sebbes skull, eller för sin egen skull han ville ha det så kan jag ju bara spekulera i. Så det låter jag vara osagt.
Dock vet jag, precis som alla ni som kände Sebastian att han var en oerhört social person och om han hade fått bestämma hela upplägget för sin egna begravning så är jag helt övertygad om att han hade bjudit in till en stor fest dit alla som ville var välkomna.
 
Hur som helst så kom vi tillslut överens om att Sebastians pappa skulle skriva det han tyckte att vi båda skulla ha skrivit ("Begravningen äger rum i kretsen av de närmaste") i sin annons.
Medan jag , med hans tillåtelse fick skriva följande i "min" annons;
"För information om begrvningen var vänlig kontakta mamma Malin på telefon. 07xx-xxxxxx".
 
 
 
 
 
 
Jag vet inte om jag skulle ha gått med på det överhuvudtaget, så här i efterhand?
Dels var det många som jag har pratat med senare som ville delta, men inte ville ringa och "störa" oss/mig under den här första tiden.
Dels var det många som ringde, men tyvärr nådde inte alla fram. 
Vissa dagar orkade jag helt enkelt inte svara i telefonen och som det var just då så var det inte heller alltid jag prioriterade att ringa tillbaka till de missade samal jag hade. 
På det sättet så föll flera personer mellan stolarna, om ni förstår vad jag menar?!
 
Det är flera saker som jag nu idag, när jag känner mig betydligt mycket starkare samtidigt som jag har fått ett annat perspektiv på det som hänt, kan känna att jag borde stått på mig mer för. Saker som jag vet att Sebastian själv hade önskat om han hade fått vara med och bestämma. Där skulle jag inte bara böjt mig och låtit de andra köra över mig. Jag skulle ha stridit med all min kraft för Sebastians skull. Jag skulle fört hans talan. Det är väl det en mamma är till för?!
Kommentarer (0)
Arbete / Barn / Dödsannonsen / Familj / Jobb / Min allra Finaste Sebastian / Rinkabyponnyridskola / Sebastian
/ Min Sebastian / Vardag & Karriär /

För Alltid 2016

Så har vi äntligen kommit fram till dagen "D". dagen som vi jobbat så hårt inför under de första månaderna denna säsong. Det är nämligen "Mässdagar" nu, idag och imorgon.
 
 
Mässan är på plats i Göteborg denna gång. Men i Februari så kommer den istället att gå av stapeln i Stockholm.
 
Det är i sig ingenting nytt, utan så ser deras upplägg ut. Det är så det brukar köras, Göteborg på hösten och Stockholm under våren.
 
Hur som helst så är ju just de här mässorna något utav en höjdpunkt (för mig iallafall). Man jobbar och sliter intensivt som sjutton med bla planering, införsäljning, avstämmning, beställning, etc innan själva mässan. Sen har man någon vecka där emellan där vi kontrollerar och justerar alla detaljer. Så att i vi har allt material och underlag klart och att allting är korrekt.
Sen smäller det. Det är ju under de här två dagarna som vi får gå ut och verkligen möta våra kunder och slutkonsumenter. Ja, även många leverantörer finns på plats. Det knyts nya kontakter och flera nya, möjliga  samarbeten och spännande uppdrag dyker upp.
Jag älskar verkligen det här!
 
 
 
Mycket nya tekniska prylar vissas upp under mässan i år. Liksom olika molnbaserade bokningsystem, etc...
 
När dessa två dagar sedan är över så har man ett oerhört maffigt underlag att följa upp, boka in och besöka.
Och förhoppningsvis, om allt går enligt plan så hoppas vi hitta flera nya, intressanta projekt att "sätta tänderna i."
Hehe...
 
Vi får hålla tummarna!
 
Önskar er alla en fortsatt underbar tisdag!
 
Puss ❤️
 
 
Orkar ni med lite till så kommer det här....
 
Det är allt bra konstigt hur livet ter sig vissa dagar.
Jag har ju varit väldigt inställd på att tiden går så fort, att veckorna bara svischar förbi nu mer.
Men ibland börjar jag fundera på om det verkligen är som farmors teori säger (att det går fortare snabbare efter 25 och efter 40 så rusar tiden så fort så att man knappt hinner med eller ens märker det)?!
Eller känns det så för mig bara, efter allt som har hänt?
 
För mig känns du ju som att livet där ute snurrar på i ett fasligt tempo. Och jag gör mitt bästa för att hänga med. Men i mitt huvud så är det fortfarande Februari -2016.
 
Jag/vi går upp med Wintra varje morgon. Äter frukost tillsammans och försöker att se till att varje dag får en så positiv start som möjligt.
Vi är inte sena, varken jag eller Stefan att överösa henne med kärlek, pussar, kramar och en massa fina ord. 
Jag vill att hon ska få möjligheten att se lyckan i det lilla varje dag.
Samtidigt så vill jag rusta henne ordentligt innan vi traskar i väg till skolan. Så att hon där skall kunna vara lycklig, glad och positiv.
Jag vill på något sätt skydda henne från sorgen. Jag vill inte att hon skall behöva vara ledsen eller känna saknad efter sin Älskade storebror, inte i skolan där jag inte kan vara med och trösta.
 
Min högsta önskan efter att få min son tillbaka är naturligtvis att bära Wintras tårar och längtan. Hennes sorg och hennes smärta.
För det gör verkligen såååå ont när sorgen och saknaden kommer, när du inte kan stänga den inne längre eller gömma undan den.
Det gör så ont så man tror att hela hjärtat verkligen ska gå sönder, på riktigt.
 
Jag har ju varit en mästare på det här med att just stänga inne sorgen. 
I början för att jag inte hade något annat val. Då var det bara att rätta sig i ledet och se till att ta sig levande igenom den första tiden, med alla prövningar det innebar.
Men "sen", efter det Stefan hade fått komma hem igen och vi fick vara en familj igen, ett team då skulle jag släppa ut den. Då skulle jag ta mig den tid jag behövde, bara till att försöka förstå vad som hade hänt och verkligen låta sorgen ha sin gilla gång.
"Sen", efter att begravningen och allting var över. Då skulle jag plocka fram den. Osv..
Straxt därefter skulle nästa stora prövning för familjen vara ett faktum.
Och jag fick på nytt stänga in sorgen igen. Plocka undan den, som det så vackert heter.
 
Är det inte konstigt att vi klarar mer än vad vi någonsin skulle kunna tro.
När livet vänder sig mot dig så klarar du så är vi kapabla till att lyfta berg om det skulle behövas.
 
Det är ingenting jag vill att någon skall behöva uppleva, naturligtvis!
Jag vill bara konstatera, om fler kanske upplevt något liknande, att visst har ni, trots smärtan överlevt, tagit er framåt. 
Ni går upp ur sängen äter frukost, åker till arbetet, tar er igenom dagen. Ni tar er igenom livet, trots det ni varit med om. Och ni har med all säkerhet tagit er så oerhört mycket längre än ni någonsin trodde var möjligt från början...
 
Kommentarer (0)
Arbete / Barn / Familj / Göteborg / Jobb / Min allra Finaste Sebastian / Mässa / Sebastian / Sebbe / Tankar / karriär
/ Min Sebastian / Personligt / Vardag & Karriär /

Lyxig Fredags Dessert

Nu har jag precis slagit mig ner framför datorn igen efter att ha haft veckans sista möte ute hos kund.
Bra lite rapportering och mail kvar innan helgen nalkas.
 
 
 
 
Och bara för att det är fredag så har jag lyxat till det lite extra och gjort en fantastiskt god "glass rätt" till mitt kaffe.
 
Det var i sommras när vi var var på Grönalund Stfan, jag och Wintra som vi trillade in på Ben & Jerrys glassbar och vart serverade, något utav det godaste desserter jag någonsin ätit.
Det var varm brownie i botten, en del ren vanilj glass, en del cookie dough (eller hur det nu stavas), krossade nötter, små choklad linser och så varm choklad sås över alltihop. Sååå gott!
 
Nu har ju vi självklart börjat kopiera denna och gjort några egna varianter av den så som idag tex.
Idag består den här godingen utav;
Varm, tärnad kladdkaka
Vaniljglass (Gammaldags vanilj från GB använder jag, men det går bra med annat märke också.)
Hackad nöt chocklad (Här använder jag ett märke som heter Fin Carré. Men använd det ni har och tycker om.)
Varm, hemgjord chokladsås (Går också bra med färdig, köpe sås.)
 
Har ni några gottiga recept att dela med er av till helgen?
I så fall får ni jätte gärna lämna det i kommentarerna här ​👇👇👇 nere 👇👇👇
Tusen tack på förhand!
 
Nu ska jag njuta av min goda dessert och min latte medans jag jobbar undan det sista här...
 
Ha en fortsatt trevlig dag så hörs vi lite senare!
 
Puss ❤️
 
 
Men innan jag lämnar så tänkte jag skriva av mig lite mer...
 
Efter att har ringt vårdcentralen och där blivit hänvisad till IVA i första hand. Vilket i sig faller sig ganska naturligt, då de var insatta i situationen och självklart borde ha tagit tag i det här redan på sjukhuset.
 
Jag tänkte inte så mycket på det just då. Varför de inte ens pratat med mig om detta. Hört sig för om vi/jag behövde någon vidare hjälp. Varför de inte slussat mig vidare, erbjudit mig något stöd eller någon samtalskontakt eller liknande.
Det skulle komma först senare. Nu var jag endast i behov av att få allting klart med min sjukskrivning och hade därför allt fokus på just detta.
 
Jag ringde IVA och sökte den ansvariga läkaren. Hon var oerehört svår att nå. Jag lämnade meddelande till sköterskorna om att hon skulle ringa tillbaka till mig. Jag talade in på hennes telefonsvarare, osv.
Men hur mycket jag än försökte så fick jag aldrig någon kontakt med hemne. Och hon ringde aldrig tillbaka till mig heller, trots mina meddelande.
 
Efter någon vecka så gav jag upp mina försök att nå läkaren på Iva för detta och ringde istället tillbaka till min vårdcentral.
 
Utan att boka in mig på ett läkarbesök, utan att träffa mig så bestämde sig läkaren på vårdcentralen att sjukskriva mig, till att börja med 1 månad med anlidning av det som skett?! EN månad?!
Den månaden innefattade även de 1,5-2 veckorna som redan passerat sedan den 26 Februari.
Jag hade alltså drygt 2-2,5 veckor veckor kvar av min sjukskrivning. Hur skulle det gå? Kunde det verkligen vara möjligt?
 
Jag hade ju inte direkt någon erfarenhet av det här, visste inte heller vem jag kunde fråga. Så jag tog henne på orden och var tacksam för att min sjukskrivning, åtminstonne för stunden var löst. Och jag kunde återgå till att alla möten och måsten i min kalender.
Jag kunde återgå till att planera begravningen och försöka hålla samman det som fanns kvar av vår lilla familj.
 
Någon tid att bearbeta sorgen det fanns överhuvudtaget inte på kartan just nu. 
Jag fick helt enkelt stänga av och försöka intala mig själv att det här aldrig hade hänt. Att allt bara varit en fruktansvärd mardröm. Att Sebastian visst levde och mådde bra. Han var hos sin pappa och skulle snart komma hem igen.
 
Väldigt konstigt, jag vet. 
Att intala sig allt detta samtidigt som jag ägnade dagarna åt att planera och ordna med allt inför Sebastians begravning.
Kanske var det någon slags överlevnadsinstinkt hos mig som utlöstes och tog vid. Jag vet inte, men det fick mig på banan igen. Det fick mig att överleva den första tiden. Fick mig att hålla kurs och att fortsätta framåt...