Åh, vad det har regnat i dag. Det har i och för sig inte gjort mig så där jätte mycket dock.
Jag har haft fullt upp i stort sett hela dagen med att försöka sammanställa mässresultaten från Göteborg. 
Så himla kul faktiskt.
 
Så fort det är klart så skall jag skriva iordning en presentation för återrapportering till uppdragsgivaren. Förhoppningsvis blir dom lika nöjda som oss med resultaten. Vilket i så fall ger oss en klar fördel vad det gäller fortsatt samarbete meddenna kund.
Vi har ju redan ett uppdrag till inbokat med dem. Nästa mässa som vi snart skall börja planera arbete och upplägg inför.
Men med goda resultat och ett väl utfört uppdrag så fortsätter oftast samarbetet över flera säsonger. Ja, renta flera år. Vilket är ännu roligare!
 
Samtidigt så har vi flera andra spännade projekt på gång som jag bara läääängtar erter att få köra igång.
Jag älsar den kreativa fasen när vi bollar iddeér, tar fram förslag och planerar arbetet/informationshämtningen alt införsäljningen och utförandet samt sätter mål för uppdraget tillsammans med kunden.
 
Likväl som jag tycker det är fantastiskt kul under själva arbetsprocessen. och så ser jag alltid fram emot de mässor, event eller workshops som är lite grann utav målgången i vårt arbete. Målgången för respektive projekt.
 
 
Ja, ja ÄLSKAR verkligen mitt jobb. Så är det bara!
 
 
 
Nu ska jag jobba på här innan det är dags för mig att hämta upp "Sockerbiten" vår, på fritids.
Sen blir det hemm och laga mat och varva ner med lite pyssel.
Wintra och jag arbetar aktivt (jag är aktiv och Wintra assisterar mig hehe) med ett projekt som tog fart efter att vi förlorade våran Sebastian. Pga det så blir det minst ett en dag/kväll per vecka som vi ägnar åt detta. Och så skapar och pysslar vi, kan man säga.
Jag tänkte att jag ska berätta mer om projektet, vad det är vi gör för något samt själva syftet med projektet
I ett annat inlägg, snart...
 
 
Önskar er alla en toppen torsdag, så hörs vi lite senare!
 
 
Puss ❤️
 
Och för er som orkar så fortsätter jag att ventilera...
 
När kistan var utvald, datum för begravning bokat, Sebastians kläder lämnade, gravplats bestämd, etc så var det ytterligare några jobbiga saker som skulle väljas ut och bestämmas och planeras/skrivas/beställas.
Det var dels gravstenen. Men först av allt så skulle vi skriva dödsannonsen.
 
Ja, det var ingen rolig historia kan jag säga....
 
För det första så kunde vi inte enas om vilka som skulle stå med i annonsen. Inte heller vad som skulle stå där i. 
Av förklarliga själ så valde vi helt enkelt att göra som så att vi beställde varsin annons, Sebastians pappa och jag.
 
Dock kvarstod diskussionen om vad som skulle skrivas i våra respektive annonser, vilken information vi där skulle gå ut med.
 
Jag ville att datum, plats och tidpunkt för begravningen tydligt skulle framgå i annonsen av det enkla skälet att Sebastian var 18år. Han hade en stor skara vänner och bekanta, liksom de flesta 18-åringar brukar ha.
Och jag vet och visste redan då att många av dem också ville få en chans att vara med och ta farväl av honom.
 
Sebastians pappa däremot, han tyckte precis tvärt emot. Han ansåg att vi endast skulle skriva "Begravningen äger rum i kretsen av de närmaste".
Om det var för Sebbes skull, eller för sin egen skull han ville ha det så kan jag ju bara spekulera i. Så det låter jag vara osagt.
Dock vet jag, precis som alla ni som kände Sebastian att han var en oerhört social person och om han hade fått bestämma hela upplägget för sin egna begravning så är jag helt övertygad om att han hade bjudit in till en stor fest dit alla som ville var välkomna.
 
Hur som helst så kom vi tillslut överens om att Sebastians pappa skulle skriva det han tyckte att vi båda skulla ha skrivit ("Begravningen äger rum i kretsen av de närmaste") i sin annons.
Medan jag , med hans tillåtelse fick skriva följande i "min" annons;
"För information om begrvningen var vänlig kontakta mamma Malin på telefon. 07xx-xxxxxx".
 
 
 
 
 
 
Jag vet inte om jag skulle ha gått med på det överhuvudtaget, så här i efterhand?
Dels var det många som jag har pratat med senare som ville delta, men inte ville ringa och "störa" oss/mig under den här första tiden.
Dels var det många som ringde, men tyvärr nådde inte alla fram. 
Vissa dagar orkade jag helt enkelt inte svara i telefonen och som det var just då så var det inte heller alltid jag prioriterade att ringa tillbaka till de missade samal jag hade. 
På det sättet så föll flera personer mellan stolarna, om ni förstår vad jag menar?!
 
Det är flera saker som jag nu idag, när jag känner mig betydligt mycket starkare samtidigt som jag har fått ett annat perspektiv på det som hänt, kan känna att jag borde stått på mig mer för. Saker som jag vet att Sebastian själv hade önskat om han hade fått vara med och bestämma. Där skulle jag inte bara böjt mig och låtit de andra köra över mig. Jag skulle ha stridit med all min kraft för Sebastians skull. Jag skulle fört hans talan. Det är väl det en mamma är till för?!