Dels är det min mammas födelsedag. Mamma skulle ha blivit 59 år om hon hade fått vara kvar här hos oss nu.

Dels har jag blivit jätte förkyld och febrig, inget kul alls...

 

Därför skalljag inte tråka ut er mer. Ville mest bara gå in och säga "Hej!"

 

Nu ska jag, trots allt ta mig ut och hämta "Sockerbiten" från fritids. ;)

 

En fantastik fredag önskar jag er alla!

 

Puss ​❤️

 

 

Begravningsprogrammet hade jag skissat på redan inför det gemensamma mötet som Sebastians pappa och jag hade med prästen.

Jag minns att jag tänkte på att "om jag skulle få igenom någonting för Sebastians skull så fick jag se till att ha det färdigt, paketerat och klart när vi gemensamt skulle möta prästen". Tro det eller ej, men det gick vägen. 

 

 

Jag hade ju gjort allt det här förut, bara knappt tre år tidigare. När min mamma gick bort endast 53 år gammal.

 

Eftersom att jag är äldst i en syskonskara på 10 och mina 2 äldsta bröder (de som är äldst av syskonen efter mig och min syster Ellinor) bor båda två i Stockholm och nästan alla de andra bara var i skolåldern då så föll det sig självklart för mig att hjälpa pappa med det jag kunde.

 

Mina bröder, som båda arbetar väldigt mycket iunder veckorna åkte ändock hit mycket under framförallt helgerna den första tiden och höll min pappa sällskap.

Medan jag tog tag i allt det praktiska och ordnade med minnesstund/avskedsstund redan samma dag som mamma lämnade oss. Följde med pappa till begravningsbyrån och alla möten som följde där. Vi valde tillsammansut text och bild/symbol för dödsannonsen. Jag skrev ett begravningsprogram innehållandes bla den musik som pappa önskade, låtar som jag visste betydde mycket för mamma och pappa ("deras låtar") samt musik med några av mammas favoritartister.

 

Jag beställde blommor och duk/löpare till kistan, beställde handroser till familj och vänner.

Och sen allt det praktiska, allt pappersarbete som var tvunget att göras för dödsboet, barnpension, etc.

 

Jag minns att jag även under den här tiden agerade robotlikt. Jag ordnade och fixade och höll ihop. Det andra, sorgen, smärtan och saknaden. Själva bearbetandet, det fick jag ta itu med vid ett senare tillfälle?!

 

Men nu stod jag alltså där igen fast denna gång så gällde det istället min son. Mitt barn. Jag borde varit kanske varit ärrad, trasig och totalkvaddad vid det här laget? Dock agerade jag fortfarande på autopilot, utan att känna efter. Känslorna fanns där men jag tillät mig inte att stanna upp och känna efter. Det var ju något jag skulle göra "sen".

 

När jag satt där och skissade på begraviningsprogrammet och skulle välja ut den musik som skulle spelas så kunde jag inte längre stänga inne, förtränga eller gömma mina känslor längre. Sorgen bara välde över mig i samma takt som tårarna forsade längs mina kinder. 

Tänk vad musik påverkar och berör oss, våra känslor och minnen väcks till liv på ett helt oförklarligt sätt.

Det kan visserligen vara på gott och ont. Men mestadels gott, gissar jag. 

 

Efter lite diskusioner fram och tillbaka, ett par tillägg och någon liten ändring så blev i alla fall detta slutresultatet. 

 

Dikten jag läste för Sebastian i kyrkan har ni här;

 

Och här har ni alla vackra, fina, glada och sorgsna låtar som valdes ut till begravningen. Och som nu och föralltid kommer att vara förknippade med Sebastian (för mig iallafall).

Här kommer dom som sagt, i den exakta ordningen som vi hade under begravningcermonin;