Så har vi äntligen kommit fram till dagen "D". dagen som vi jobbat så hårt inför under de första månaderna denna säsong. Det är nämligen "Mässdagar" nu, idag och imorgon.
Mässan är på plats i Göteborg denna gång. Men i Februari så kommer den istället att gå av stapeln i Stockholm.
Det är i sig ingenting nytt, utan så ser deras upplägg ut. Det är så det brukar köras, Göteborg på hösten och Stockholm under våren.
Hur som helst så är ju just de här mässorna något utav en höjdpunkt (för mig iallafall). Man jobbar och sliter intensivt som sjutton med bla planering, införsäljning, avstämmning, beställning, etc innan själva mässan. Sen har man någon vecka där emellan där vi kontrollerar och justerar alla detaljer. Så att i vi har allt material och underlag klart och att allting är korrekt.
Sen smäller det. Det är ju under de här två dagarna som vi får gå ut och verkligen möta våra kunder och slutkonsumenter. Ja, även många leverantörer finns på plats. Det knyts nya kontakter och flera nya, möjliga samarbeten och spännande uppdrag dyker upp.
Jag älskar verkligen det här!
Mycket nya tekniska prylar vissas upp under mässan i år. Liksom olika molnbaserade bokningsystem, etc...
När dessa två dagar sedan är över så har man ett oerhört maffigt underlag att följa upp, boka in och besöka.
Och förhoppningsvis, om allt går enligt plan så hoppas vi hitta flera nya, intressanta projekt att "sätta tänderna i."
Hehe...
Vi får hålla tummarna!
Önskar er alla en fortsatt underbar tisdag!
Puss ❤️
Orkar ni med lite till så kommer det här....
Det är allt bra konstigt hur livet ter sig vissa dagar.
Jag har ju varit väldigt inställd på att tiden går så fort, att veckorna bara svischar förbi nu mer.
Men ibland börjar jag fundera på om det verkligen är som farmors teori säger (att det går fortare snabbare efter 25 och efter 40 så rusar tiden så fort så att man knappt hinner med eller ens märker det)?!
Eller känns det så för mig bara, efter allt som har hänt?
För mig känns du ju som att livet där ute snurrar på i ett fasligt tempo. Och jag gör mitt bästa för att hänga med. Men i mitt huvud så är det fortfarande Februari -2016.
Jag/vi går upp med Wintra varje morgon. Äter frukost tillsammans och försöker att se till att varje dag får en så positiv start som möjligt.
Vi är inte sena, varken jag eller Stefan att överösa henne med kärlek, pussar, kramar och en massa fina ord.
Jag vill att hon ska få möjligheten att se lyckan i det lilla varje dag.
Samtidigt så vill jag rusta henne ordentligt innan vi traskar i väg till skolan. Så att hon där skall kunna vara lycklig, glad och positiv.
Jag vill på något sätt skydda henne från sorgen. Jag vill inte att hon skall behöva vara ledsen eller känna saknad efter sin Älskade storebror, inte i skolan där jag inte kan vara med och trösta.
Min högsta önskan efter att få min son tillbaka är naturligtvis att bära Wintras tårar och längtan. Hennes sorg och hennes smärta.
För det gör verkligen såååå ont när sorgen och saknaden kommer, när du inte kan stänga den inne längre eller gömma undan den.
Det gör så ont så man tror att hela hjärtat verkligen ska gå sönder, på riktigt.
Jag har ju varit en mästare på det här med att just stänga inne sorgen.
I början för att jag inte hade något annat val. Då var det bara att rätta sig i ledet och se till att ta sig levande igenom den första tiden, med alla prövningar det innebar.
Men "sen", efter det Stefan hade fått komma hem igen och vi fick vara en familj igen, ett team då skulle jag släppa ut den. Då skulle jag ta mig den tid jag behövde, bara till att försöka förstå vad som hade hänt och verkligen låta sorgen ha sin gilla gång.
"Sen", efter att begravningen och allting var över. Då skulle jag plocka fram den. Osv..
Straxt därefter skulle nästa stora prövning för familjen vara ett faktum.
Och jag fick på nytt stänga in sorgen igen. Plocka undan den, som det så vackert heter.
Är det inte konstigt att vi klarar mer än vad vi någonsin skulle kunna tro.
När livet vänder sig mot dig så klarar du så är vi kapabla till att lyfta berg om det skulle behövas.
Det är ingenting jag vill att någon skall behöva uppleva, naturligtvis!
Jag vill bara konstatera, om fler kanske upplevt något liknande, att visst har ni, trots smärtan överlevt, tagit er framåt.
Ni går upp ur sängen äter frukost, åker till arbetet, tar er igenom dagen. Ni tar er igenom livet, trots det ni varit med om. Och ni har med all säkerhet tagit er så oerhört mycket längre än ni någonsin trodde var möjligt från början...